XIII.
BLOCKHUSET I SKOGEN.
Den väg Falköga tog ledde över de här och där av dalgångar och åsar avbrutna sandslätter, på vilka Heyward och hans ressällskap om morgonen samma dag hade fårdats med Magua till vägvisare. Solen hade nu sänkt sig lågt ned mot de avlägsna bergen, och emedan deras färd gick genom den ändlösa skogen, var hettan inte längre tryckande.
Jägaren tycktes i likhet med vilden, vars plats han hade intagit, göra sitt urval bland de hemliga märkena på deras obanade stråt med ett slags instinkt, i det att han sällan minskade sin hastighet och aldrig stannade för att överlägga. En snabb sidoblick på trädens mossa jämte ett tillfälligt ögonkast uppåt mot den sjunkande solen eller en stadig men flyktig blick på riktningen av de talrika vattendrag, genom vilka han vadade, detta var tillräckligt att bestämma hans kurs och undanröja de största svårigheterna. Emellertid började skogen ändra färgskiftningar, lövvalvens livliga grönska övergick i den allvarligare belysning, som utgör det vanliga förebudet till dagens slut.
Under det att systrarna sökte mellan träden uppfånga en och annan skymt av den gyllene ljusflod, som bildade en glittrande strålkrans kring solen och här och där med mörkröda strimmor färgade eller med smala kanter av glärsande gult omgav en molnmassa, som låg hopad ej långt bort ovanför kullarna 1 väster, vände Falköga sig hastigt om, pekade uppåt mot det praktfulla himlavalvet och sade:
»Där är det tecken, som blivit människan givet, när hon bör söka sin föda och naturliga vila. Bättre och klokare skulle hon handla, om hon förstode naturens tecken och toge lärdom av fåglarna i luften och djuren på fälten. Vår natt kommer emellertid att snart gå till ända, ty med månen måste vi vara uppe och i rörelse igen. Jag kommer ihåg, att jag har kämpat med maquaerna här i trakten under det första krig, vari jag utgöt människoblod, och vi
