Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/128

Den här sidan har korrekturlästs

124

kastade då upp ett blockhus för att hindra den rovgiriga ohyran att lägga sin hand på våra skalper. Om inte mina märken svika, skola vi finna stället ett litet stycke längre åt vänster.»

Därmed trängde Falköga oförskräckt in i ett tätt snår av unga kastanjeträd, varvid han böjde undan de yppiga skotten, som nästan betäckte marken, liksom om han vid varje steg väntade att upptäcka något bekant föremål. Kunskaparens minne svek honom ej heller. Efter att ha trängt in några hundra fot i den med törnsnår inflätade buskskogen kom han ut på en öppen plats, som omgav en låg, grön kulle, på vars krön det ifrågavarande förfallna blockhuset befann sig. Denna grova och vårdslösade byggnad var ett av dessa sedermera övergivna försvarsverk, som, uppkastade på grund av ett tillfälligt behov, övergivits så snart faran var över och nu, lämnade åt sitt öde och nästan glömda liksom de omständigheter, som föranledde deras uppförande, höllo på att falla i spillror i skogens enslighet. Dylika minnesmärken av människans framfart och strider förekomma ännu talrikt över hela det breda bälte av vildmark, som en gång skilde de fientliga provinserna åt, och bilda ett slags ruiner, som stå i nära samband med minnena från koloniernas historia och väl överensstämma med det omgivande landskapets dystra skaplynne. Barktaket på detta blockhus hade för länge sedan störtat in och blandat sig med mullen, men de väldiga furustockar, som i hast blivit uppkastade på varandra, bibehöllo ännu sitt inbördes läge, ehuru ett av försvarsverkets hörn hade givit vika för trycket och hotade återstoden av den konstlösa byggnaden med ett hastigt fall. Medan Heyward och hans följeslagare tvekade att närma sig en byggnad med så förfallet utseende, stego Falköga och indianerna ej blott utan fruktan, utan med tydligt intresse inom de låga väggarna. Under det att den förre granskade ruinerna både invändigt och utvändigt med nyfikenheten hos en man, vars minnen i varje ögonblick vakna till nytt liv, berättade Chingachgook för sin son på delawarespråket och med en segrares stolthet den korta historien om den strid, som i hans ungdom hade utkämpats på detta ensliga ställe och vari han hade del-