126
lilla dystra, av mörkt gräs betäckta slätten, kantad med buskar, bakom vilka tallarna i andlös tystnad reste sig, som det syntes, ända till molnen, och den gravlika stillheten i den vidsträckta skogen — allt detta förenade sig för att göra ett dylikt intryck ännu djupare.
»De äro hädangångna och oskadliga», fortfor Falköga, i det han slog ut med handen under ett vemodigt leende åt den oro flickorna så tydligt lagt i dagen. »De komma aldrig mer att höja stridsropet eller utdela ett hugg med tomahåken. Och av alla dem, som hjälpte till att ge dem en plats där de nu ligga, äro endast Chingachgook och jag i livet. Mohikanens bröder och anhöriga bildade vår stridstrupp, och ni se nu framför er alla, som finnas kvar av hans stam.»
Åhörarnas ögon sökte ofrivilligt indianernas gestalter, med ett medlidsamt deltagande för deras ensliga ställning i livet.
»Men nu kan det vara tid för de unga fruntimren att få vila litet efter allt vad de sett och varit med om i dag», återtog Falköga. »Unkas, bringa källan i dagen, medan din far och jag göra ett tak över deras täcka huvuden av de här kastanjetelningarna och en bädd av gräs och löv.»
Samtalet upphörde, medan jägaren och hans kamrater sysselsatte sig med förberedelser till bekvämlighet och skydd för dem, som de ledsagade. En källa, som långt tillbaka i tiden hade förmått infödingarna att välja detta ställe till ett tillfälligt skyddsvärn, var snart frigjord från löv, varpå ett kristallklart flöde bröt fram ur dess bädd och utgöt sina böljor över den grönskande kullen. Ett hörn av byggnaden övertäcktes därefter på sådant sätt, att den för klimatet utmärkande täta daggen utestängdes, och därunder gjordes en bädd av doftande buskväxter och torrt löv åt systrarna att vila på. De drogo sig genast tillbaka och försjönko snart i den sömn, som naturen så pockande krävde. Heyward var beredd på att tillbringa natten på vakt i deras närhet alldeles utanför ruinen, men då kunskaparen märkte hans avsikt, pekade han på Chingachgook, i det han helt lugnt sträckte ut sina egna lemmar i gräset, och sade:
»En vit mans ögon äro för tunga och blinda för en vakt
