128
sammanblandade sig likväl en nattskärras sorgsna toner med en ugglas klagande läten; hans sömntyngda ögon sökte då och då stjärnornas klara strålar, och därpå inbillade han sig, att han såg dem genom de nedfallna ögonlocken. Under ögonblick av tillfällig vaksamhet tog han en buske för sin postande kamrat, därpå sjönk hans huvud ned på axeln, som i sin tur sökte ett stöd på marken; slutligen blev hela hans kropp slapp och böjlig och den unga mannen sjönk i en djup sömn, varunder han drömde, att han var en forntida riddare, som höll sin midnattsvaka utanför det tält, som hyste en befriad prinsessa, vars ynnest han icke helt och hållet misströstade om att vinna genom ett dylikt prov på hängivenhet och vaksamhet.
Hur länge den trötta Heyward låg i detta medvetslösa tillstånd, visste han inte själv, men hans drömsyner hade redan länge sedan förlorat sig i fullständig glömska, när han spratt till vid ett lätt slag på axeln. Väckt av denna varning, så svag den än var, sprang han upp med ett oredigt minne av den självpålagda plikt han hade åtagit sig i början av natten.
»Vem där?» frågade han, i det han trevade efter sin värja på det ställe, där den brukade hänga. »Tala! Vän eller fiende?»
»Vän», svarade Chingachgook med låg röst, i det han pekade uppåt på det nattliga ljus, som genom en öppning i träden kastade sitt milda skimmer rakt på deras lägerplats. Därpå tillade han omedelbart på bruten engelska: »Måne kommer, och vit mans fäste långt, långt bort. Tid att röra sig, när sömn sluter fransmans båda ögon.»
»Ni har rätt. Väck upp era vänner och sadla hästarna, medan jag förbereder mina kamrater på färden.»
»Vi äro vakna, Duncan, och beredda att färdas mycket hastigt efter en så uppfriskande sömn», hördes Alices milda, silverklara röst inom byggnaden. »Men ni har för vår skull vakat den tråkiga natten igenom, sedan ni fått utstå så svåra mödor under hela långa dagen.»
»Säg snarare, att jag hade ämnat vaka, fastän mina förrädiska ögon sveko mig. Två gånger har jag nu visat mig ovärdig det förtroende jag åtnjutit. Sedan jag genom min oförsiktighet lett er i fara, har jag inte ens den för-
