130
omgivande snåret, stannade de tydligen i ovisshet, därför att de hade förlorat de kännemärken, som till detta ögonblick väglett dem under förföljandet.
Att döma av rösterna förefoll det som om tjugu man snart voro församlade på denna fläck och, skrikande om varandra, uttalade sina olika åsikter och råd.
»De skälmarna känna vår svaghet, annars skulle de inte tillåta sig en sådan där trög kärngmarsch», viskade Falköga, som stod bredvid Heyward i den djupa skuggan och tittade ut genom en öppning mellan stockarna. »Hör bara på de kräken! Varenda man bland dem tycks ha två tungor men bara ett ben.»
Strax därpå hördes den djupa rösten av en man, som talade med myndighet under de andras tystnad. Därpå framgick tydligt av prasslet i löven och knakandet av torra kvistar, att vildarna skilde sig åt för att söka det förlorade spåret. Till lycka för de förföljda hade månljuset ehuru det göt en flod av milt skimmer på den lilla slätten omkring ruinen, ej tillräcklig styrka att genomtränga skogens djupa valv, under vilka föremålen ännu lågo insvepta i dunkla och vilseledande skuggor. Sökandet visade sig fruktlöst, ty så kort och hastig hade färden varit från den endast svagt skönjbara stig, på vilken resandena tågat fram, till snåret, att varje spår av deras steg gick förlorat i skogens mörker.
Det dröjde emellertid inte länge, förrän de rastlöst kringströvande vildarna hördes driva i buskarna och småningom närma sig den inre kanten av den täta ring av unga kastanjeträd, som omgav den lilla slätten.
»De komma», viskade Heyward och försökte sticka sin bössa genom springan mellan stockarna. »Låtom oss skjuta, när de närma sig.»
»Håll allting i skuggan», svarade kunskaparen. »Knäppen av en flinta, ja, blotta lukten av ett enda krutkorn skulle bringa det hungriga packet på oss i massa. Skulle det vara Guds vilja, att vi måste slåss för att försvara våra skalper, så lita på mäns erfarenhet, som känna vildarnas sätt att gå till väga och inte ofta bruka hålla sig undan, när stridsropet tjutes fram.»
Heyward kastade en blick bakom sig och såg, att de
