darrande systrarna hukade sig ned i det avlägsnaste hörnet av byggnaden, medan mohikanerna stodo i skuggan raka som två stolpar, färdiga och synbarligen villiga att slå ett slag, när det skulle behövas. Läggande band på sin otålighet, blickade han åter ut på slätten och avvaktade utgången under tystnad. I detta ögonblick böjdes snåret undan, och en reslig, beväpnad huron trädde fram några steg på den öppna platsen. Under det han stirrade på det tysta blockhuset, föll månen fullt på hans svartmuskiga ansikte och förrådde dess uttryck av förvåning och nyfikenhet. Han utstötte det utrop, som vanligen åtföljer känslan av förvåning hos en indian, varpå han snart med låg röst kallade en av kamraterna till sin sida.
Dessa skogens barn stodo en stund tillsammans, pekade på den förfallna byggnaden och samtalade på sin stams obegripliga språk. Därpå gingo de närmare, fastän med långsamma och försiktiga steg, varunder de varje ögonblick stannade för att se på huset likt skrämda hjortar, vilkas nyfikenhet mäktigt kämpade om herraväldet med deras vaknande farhågor. Plötsligt kom den enes fot att stanna på jordkullen, varvid han böjde sig ned för att undersöka dess beskaffenhet. I detta ögonblick märkte Heyward, att kunskaparen lossade sin kniv i slidan och sänkte mynningen av sin bössa. Den unga mannen gjorde på samma sätt och beredde sig på en kamp, som nu syntes oundviklig.
Vildarna voro nu så nära, att minsta rörelse hos någon av hästarna eller till och med ett högre andedrag än vanligt skulle ha förrått flyktingarna. Men då huronerna upptäckte jordhögens beskaffenhet, tycktes deras tankar få en helt annan riktning. De samtalade sins emellan, och deras röster ljödo dämpade och högtidliga, som om de påverkades av en med skräck starkt blandad vördnad. Därpå drogo de sig försiktigt tillbaka, under det att de höllo ögonen oroligt fästa på ruinen, liksom om de väntade att få se de dödas vålnader komma ut från dess tysta väggar, till dess de nådde slättens gräns, då de långsamt begåvo sig in i snåret och försvunno.
Falköga sänkte kolven av sin bössa till marken, drog ett djupt andetag av lättnad och sade viskande:
