fläck som en kvadratmil mellan Horican och floden, där inte Hjortbane nedlagt en levande varelse, det må nu ha varit en fiende eller ett oskäligt djur. Huruvida graven där är så fridfull, som ni nämnde, är emellertid en annan fråga. De finnas i lägret, som säga och tro, att en människa för att få ro efter döden inte bör begravas, medan hon ännu har anden kvar i kroppen, och så mycket är säkert, att doktorerna under brådskan den aftonen hade föga tid att avgöra, vem som var levande och vem som var död. Tyst! Ser ni inte en skepnad, som vandrar där på dammens strand?»
»Det är inte sannolikt, att någon annan är lika husvill som vi i den här dystra skogen.»
Sådana som han torde föga bekymra sig om hem eller tak över huvudet, och nattens dagg kan aldrig väta en kropp, som tillbringar dagarna i vattnet», genmälde kunskaparen, i det han grep tag i Heywards axel med så krampaktig styrka, att denne fick en pinsam förnimmelse av i huru hög grad vidskeplig skräck hade gjort sig till herre över en man, som vanligen var så oförskräckt.
»Vid Gud, det är en mänsklig varelse, och den närmar sig! Håll era vapen färdiga, mina vänner, ty vi veta inte vem vi kunna möta.»
»Qui vive?» (Vem där?) frågade en barsk och djup röst, som lät som en maning från en annan värld på denna ensliga och högtidliga plats.
»Vad säger skepnaden?» viskade kunskaparen. »Den talar varken indianska eller engelska.»
»Qui vive?» upprepade samma röst, varpå hastigt följde ett rassel med vapen, och den talande intog en hotfull ställning.
»France» (Frankrike), svarade Heyward, i det han steg fram ur trädens skugga till dammens strand på några meters avstånd från vaktposten.
»D'où venez-vous? Ou allez-vous d'aussi bonne heure?» (Varifrån kommer ni? Vart ämnar ni er så tidigt?) frågade grenadjären med ett språk och en accent, som förrådde en man från gamla Frankrike.
»Je viens de la découverte, et je vais me coucher» (Jag har varit ute för att kunskapa, och jag tänker gå till vila.)
