Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/14

Den här sidan har korrekturlästs

10

för den illasinnades värsta anmärkningar. Hans benkläder, som voro av gul nanking, voro tätt åtsittande och fastbundna vid hans knölar till knän med vita band, som voro knutna i stora knutar och ansenligt smutsiga genom långvarigt begagnande. Mörka bomullsstrumpor och skor, av vilka den ena bar en försilvrad sporre, fullständigade beklädnaden av de nedre lemmarna hos denna figur, av vilken ingen kurva eller vinkel doldes utan tvärtom med all omsorg framhölls till följd av ägarens fåfänga eller enfald. Under klaffen till en ofantlig ficka på en nedsölad väst av noppigt siden, överlastad med glanslösa silverbroderier, stack fram ett instrument, som, då det sågs i så krigiskt sällskap, lätt skulle kunnat tagas för något okänt, olycksbringande krigsverktyg. Så liten den än var, hade denna ovanliga tingest väckt de flesta i lägret varande européernas nyfikenhet, fastän flera av provinsinvånarna sågos handskas med den icke blott utan fruktan, utan med den yttersta förtrolighet, En stor, för civilpersoner avsedd trekantig hatt, lik dem som buros av kyrkans män för trettio år sedan, krönte det hela och förlänade en viss värdighet åt ett godmodigt och något uttryckslöst ansikte, som påtagligen behövde en dylik konstlad hjälp för att uppehålla den till något högt och utomordentligt kall hörande värdigheten.

Medan den simpla hopen av vördnad för general Webbs kvarter höll sig på avstånd, steg den figur vi nyss beskrivit mitt in bland de jämte hästarna väntande tjänarna och uttryckte fritt sina anmärkningar eller lovord över hästarnas egenskaper, allt eftersom de misshagade eller tillfredsställde hans omdöme.

»Detta kreatur, skulle jag nästan tro, min vän, är inte av hemavel, utan från ett främmande land eller kanske från själva den lilla ön på andra sidan om det blå vattnet», sade han med en röst, som var lika beaktansvärd för sina mjuka och milda tonfall som hans person för sina sällsamma proportioner. »Jag kan tala om sådana ting utan skrävel, ty jag har varit nere vid båda hamnarna, den som är belägen vid mynningen av Thames och har sitt namn efter gamla Englands huvudstad, och den som kallas Haven med tillägg av ordet New, och jag har sett skeppen och briggarna samla ihop sina hjordar, liksom Noas ark samlade