»Gå på upprepade Heyward, varpå anropet förnyades av ett dussin röster, som alla ljödo fulla av hot.
»C'est moi» (Det är jag), ropade nu Heyward och snarare släpade hastigt med sig än ledde dem han hade under sitt beskydd.
»Bête! qui moi?» (Dumhuvud, vilken jag?)
»Un ami de la France» (En Frankrikes vän).
»Tu mas plus l'air d'un ennemi de la France. Arrête! ou pardieu je te ferai ami du diable. Non! Feu, camerades, feu!» (Du ser mig snarare ut att vara en Frankrikes fiende. Stanna, annars skall jag min själ göra dig till djävulens vän! Nej! Eld, kamrater, eld!)
Befallningen åtlyddes ögonblickligen, och dimman sattes i rörelse genom skotten från femtio musköter. Lyckligtvis var siktet dåligt, och kulorna genomskuro luften i en riktning något avvikande från den, som flyktingarna hade tagit, men likväl så nära dem, att det för Davids och de båda flickornas ovana öron lät, som om kulorna visslade på endast några tums avstånd. Anropet förnyades, och en befallning icke blott att ge eld på nytt utan även att förfölja hördes tydligt.
»Låtom oss lossa våra skott», sade kunskaparen, »så tro de, att det är ett utfall och dra sig tillbaka eller invänta förstärkning.»
Detta var ett klokt påhitt, men det medförde icke åsyftad verkan. I samma ögonblick som fransmännen hörde knallen av deras bössor, tycktes hela slätten vimla av män, och musköter skramlade utefter hela dess sträckning från sjöns strand till det bortersta skogsbrynet.
»Vi dra över oss hela deras armé och framkalla en allmän stormning», sade Heyward. »Gå förut, min vän! Det gäller ert och våra liv.»
Kunskaparen tycktes villig att efterkomma denna begäran, men i ögonblickets förvirring och genom den ändrade ställningen hade han tappat bort riktningen. Förgäves vände han båda kinderna mot den svaga nattvinden; de kändes båda lika kalla. I denna svåra belägenhet kom Unkas på fåran efter kanonkulan, där den hade plöjt upp några myrstackar i närheten.
»Låt mig gå i spetsen!» sade Falköga och böjde sig ned
