144
för att förvissa sig om riktningen, varpå han genast satte sig i gång.
Skrik, svordomar, röster, som ropade varandra, och knallar av musköter hördes nu hastigt och oavbrutet och detta, som det tycktes, på alla sidor om dem. Plötsligt blixtrade ett starkt eldsken över platsen, dimman rullade uppåt i tjocka virvlar, flera kanoner utspydde sitt innehåll över slätten och dånet kastades tungt tillbaka av bergets bölande ekon.
»Det där kom från fästet!» utropade Falköga, i det han vände tvärt om. »Och vi som höllo på att som skrämda dårar rusa till skogs rätt under maquaernas knivar!»
I samma ögonblick som deras misstag blivit rättat, sökte allesammans med största snabbhet återvinna vad de hade förlorat. Heyward avstod villigt, då Unkas erbjöd Cora sitt stöd, och Cora mottog lika villigt den välkomna hjälpen. Häftigt och ursinnigt förföljande män voro dem tydligen i spåren, och varje ögonblick hotade att medföra deras tillfångatagande, om inte deras död.
»Point de quartier aux coquins!» (Ingen pardon åt de skurkarna!) ropade en ivrig förföljare, som tycktes leda fiendens rörelser.
»Håll stånd och var färdiga, mina raska gossar av det sextionde!» utropade plötsligt en röst ovanför dem. »Vänta tills ni få se fienden, skjut lågt och sopa glacien!»
»Pappa, pappa!» ropade en genomträngande kvinnoröst ur töcknet. »Det är jag, Alice, din egen Elsie. Skona, o, rädda dina döttrar!»
»Håll!» ropade den förre talaren med en ångestfull faders gripande ton, varvid ljudet nådde ända till skogen och återgavs av ekot. »Det är hon; Gud har återgivit mig mina barn. Öppna utfallsporten, ryck ut på fältet, gossar av det sextionde, ut på fältet! Rör inte ett trycke, så att ni inte döda mina barn! Driv bort de franska hundarna med bajonetten!»
Heyward hörde gnisslandet av de rostiga gångjärnen, och då han, ledd av ljudet, skyndade till stället, mötte han ett långt led av soldater i mörkröd uniform, vilka hastigt ryckte fram mot glacien. Han kände igen dem såsom tillhörande hans egen kungliga amerikanska bataljon, kastade
