sig i spetsen för dem och hade snart från platsen framför fästningsverken sopat bort varje spår av de förföljande.
Ett ögonblick hade Cora och Alice, som så oväntat sågo sig övergivna, stått darrande och förvirrade. Men innan de hunnit yttra ett ord eller tänka en redig tanke, sågs en jättelik officer, vars lockar grånat av år och tjänstgöring, men vars stolta militäriska hållning tiden snarare hade mildrat än förstört, rusa fram ur det tjocka töcknet och sluta dem till sitt hjärta, under det att stora, brännheta tårar rullade utför hans bleka och rynkiga kinder, i det han utropade:
»För detta tackar jag dig, o Herre! Må nu faran komma på vad sätt som helst; din tjänare är beredd.»
XV.
BLODBADET VID WILLIAM HENRY.
Falköga, som skulle bära ett brev från general Webb på Fort Edvard till överste Munro på William Henry, hade genom försåt råkat i händerna på fransmännen. Den franska överbefälhavaren, markisen av Montcalm, behöll brevet och skickade kunskaparen under bevakning till Munro med ett tillkännagivande, att om denne ville sammanträffa med Montcalm på en öppen plats mellan de båda lägren, så skulle han få del av innehållet i Webbs brev.
Efter mycken tvekan beslöt Munro sig för mötet med Montcalm, varvid denne genast föreslog Munro att kapitulera och hellre ge sig för övermakten än framkalla onödig blodsutgjutelse, i synnerhet som Montcalm, såsom han förklarade, icke kunde svara för sina indianska bundsförvanter. Därmed gav han Munro brevet från Webb att läsa. Långt ifrån att uppmuntra Munro till fortsatt motstånd rådde hans överordnade honom att skyndsamt ge sig och anförde såsom skäl därtill den fullkomliga omöjligheten för honom att skicka en enda man till deras undsättning.
