148
tes med djup uppmärksamhet betrakta de engelska verkens mörka och tysta förskansningar. Hans blick på vallarna var ej en nyfiken eller sysslolös åskådares, utan hans ögon vandrade från punkt till punkt på ett sätt, som visade hans kunskap i vad som hörde till krigföring, på samma gång det förrådde, att hans undersökning inte saknade en tillsats av misstro. Slutligen tycktes han dock vara tillfredsställd; och sedan han otåligt kastat blicken uppåt mot toppen av berget i öster, liksom om han längtade efter att morgonen skulle randas, stod han i begrepp att vända om samma väg han kommit, då ett svagt ljud från bastionens närmaste hörn nådde hans öron och förmådde honom att stanna kvar.
Just då sågs en gestalt närma sig vallens rand och ställa sig där för att, som det syntes, i sin tur betrakta det franska lägrets avlägsna tält. Därpå vändes gestaltens huvud mot öster, som om han likaledes otåligt avbidade dagsljusets framträdande, varpå han lutade sig mot vallen och tycktes betrakta sjöns spegelklara yta, vilken liksom ett himlavalv i vattnet tindrade med sina tusentals avspeglade stjärnor. Det dystra ansiktet, den ovanliga timmen och den väldiga gestalten lämnade icke något tvivel övrigt om hans person. Grannlagenhet lika väl som försiktighet manade nu officern att draga sig tillbaka, och han hade därför redan varsamt förflyttat sig omkring trädstammen, då ett annat ljud väckte hans uppmärksamhet och ännu en gång hejdade hans steg. Det var en svag och nästan omärklig rörelse i vattnet, varpå ett skrapande ljud hördes bland kiselstenarna på stranden. I nästa ögonblick såg han en mörk skepnad liksom dyka upp ur själva sjön och utan något vidare buller smyga sig i land på ett par stegs avstånd från det ställe, där han själv stod. I nästa ögonblick lyftes långsamt en bössa mellan hans ögon och vattenspegeln, men innan skottet hann brinna av, hade han själv lagt sin hand på fängpannan.
»Hugh!» utropde vilden, vars lömska skott på detta egendomliga och oväntade sätt hade hindrats.
Utan att svara lade den franska officern sin hand på indianens axel och ledde honom under djup tystnad bort på något avstånd från ett ställe, där deras följande samtal
