skulle ha kunnat medföra farliga följder och där åtminstone en av dem tycktes söka ett offer. Efter att ha slagit upp sin kappa, så att hans uniform och S:t Louisordens kors, som hängde på hans bröst, blevo synliga, frågade Montcalm strängt:
»Vad vill det här säga? Vet inte min son, att stridsyxan blivit nedgrävd mellan engelsmännen och hans kanadiska fader?»
»Vad skola huronerna göra?» svarade vilden, som också, fastän ofullkomligt, talade franska språket. »Ingen enda krigare har fått någon skalp, och blekansiktena sluta vänskap.»
»Åhå, min kära Le Renard subtil! Detta tycks mig vara ett något överdrivet nit hos en vän, som så nyligen var en fiende. Hur många solar ha gått ned, sedan Le Renard slog engelsmännens krigsstolpe?»
»Var är den solen?» frågade den dystra vilden. »Bakom kullen, och det är mörkt och kallt. Men när den återvänder, skall det bli ljust och varmt. Le Subtil är sin stams sol. Moln och många berg ha legat mellan honom och hans folk, men nu skiner solen, och himmelen är klar.»
»Att Le Renard har makt över sitt folk, vet jag väl», sade Montcalm, »ty i går gick han på jakt efter deras skalper och i dag lyssna de till honom vid rådselden.»
»Magua är en stor hövding.»
»Må han då bevisa det genom att lära sitt folk, hur det bör uppföra sig mot våra nya vänner.»
»Varför har Kanadas hövding fört sina unga män in i skogarna och avskjutit sina kanoner på det där jordhuset?» frågade den sluga indianen.
»För att betvinga det. Min konung äger landet, och er fader fick befallning att driva bort dessa engelska inkräktare. De ha samtyckt till att gå, och nu kallar han dem inte längre fiender.»
»Det är bra. Magua tog stridsyxan för att färga den med blod. Den är nu blank; när den blir röd, skall den grävas ned.»
»Men det är Maguas plikt att inte fläcka Frankrikes liljor. Fienderna till den stora kungen på andra sidan
