152
Munro visade sig bland sina tysta trupper med fast hållning, men nedstämd. Det var tydligt, att det oväntade slaget hade träffat honom djupt i hjärtat, fastän han kämpade att bära sin olycka som en man.
Heyward kände sig rörd av det lugna men talande uttrycket av hans sorg. Han hade fullgjort sina egna åligganden och skyndade nu fram till den gamla mannens sida för att få veta, på vad sätt han särskilt kunde stå honom till tjänst.
»Mina döttrar!» var det korta och uttrycksfulla svaret.
»Min Gud, äro då inte redan åtgärder träffade för deras bästa?»
»I dag är jag endast soldat, major Heyward», sade veteranen. »Alla, som ni här ser, ha lika stora anspråk på att vara mina barn.»
Heyward hade hört nog. Utan att förlora ett enda av de ögonblick, som nu hade blivit så dyrbara, skyndade han till Munros bostad för att söka systrarna. Han fann dem i dörren till den låga byggnaden, redan beredda till avfärd och omgivna av en larmande och gråtande skara av deras eget kön, som hade samlats kring denna plats med ett slags instinktlikt medvetande om, att detta var den punkt, som sannolikt bäst skulle skyddas. Ehuru Coras kinder voro bleka och hennes anletsdrag förrådde oro, hade hon på intet sätt förlorat sitt lugna uppträdande, varemot Alices förgråtna ögon vittnade om hur ohejdat hon hade överlämnat sig åt sin bittra sorg. Men båda mottogo de Heyward med oförställd glädje, och Cora var mot vanan den, som först talade.
»Fästet är förlorat, om än vårt goda namn, som jag hoppas, är i behåll», sade hon.
»Det strålar klarare än någonsin. Men, bästa miss Munro, det är nu tid att tänka mindre på andra och i stället träffa några åtgärder för er egen räkning. Det militära bruket, stoltheten — den stolthet ni själv skattar så högt — fordrar att er far och jag en kort stund åtfölja trupperna. Var skola ni då finna en lämplig beskyddare åt er mot den förvirring och de slumpens skickelser, som bruka åtfölja en dylik tilldragelse?»
»Någon sådan behövs inte», svarade Cora. »Vem skulle
