rater tysta och surmulna, kvinnorna och barnen fulla av skrämsel, utan att själva veta varför.
Engelsmännen, uppgående i allt till nära tretusen personer, rörde sig långsamt över slätten mot den gemensamma medelpunkten och närmade sig småningom varandra, i den mån deras olika marschriktningar löpte samman till sitt mål, en uthuggning bland de resliga träden, där vägen till Hudson ledde in i skogen. Utefter hela det långsträckta skogsbrynet låg ett mörkt moln av vildar, som åsågo sina fienders avtåg och svävade omkring på avstånd liksom gamar, vilka endast genom det tvång, som närvaron av en överlägsen härstyrka lade på dem, avhöllos från att slå ned på sitt rov. Några få hade till och med strövat fram till de besegrades kolonner, där de under dystert missnöje gingo omkring såsom uppmärksamma men hittills passiva iakttagare av den rörliga hopen.
Förtruppen med Heyward i spetsen hade redan hunnit fram till passet i skogsbrynet och började långsamt försvinna, då Cora fick se Magua smyga omkring bland sina landsmän, förmodligen för att söka inverka på dem med sin illistiga och olycksbringande vältalighet. Ännu syntes dock vildarna benägna att låta sina fiender tåga bort utan att vidare besvära dem. Men då kvinnoskaran närmade sig dem, fängslades en vild och rå hurons blickar av en schals brokiga färger. Han steg fram för att utan minsta tvekan bemäktiga sig den. Mera påverkad av förskräckelse än av kärlek till grannlåten, svepte kvinnan in sitt barn i det efterfikade plagget och tryckte båda hårdare till sitt bröst. Cora tänkte just tala till kvinnan och ge henne det rådet att avstå från den obetydliga saken, då vilden släppte sitt tag i schalen och ryckte det skrikande barnet ur hennes armar. Uppoffrande allting annat åt de kringstående indianernas rovlystnad, rusade modern i vansinnig ångest efter honom för att återfordra sitt barn. Indianen smålog bistert och sträckte ut ena handen för att ge till känna sin benägenhet att göra ett byte, på samma gång han med andra handen svängde barnet, som han höll vid fötterna, över sitt huvud liksom för att höja lösepriset.
»Här…, här…, där… allt… vad som helst!» utropade den andlösa kvinnan, i det hon med famlande och
