ned på marken och drucko med iver, med djävulsk lystnad av den röda floden.
De exercerade truppavdelningarna slöto sig hastigt tillsammans i fasta massor och försökte skrämma angriparna genom den aktningsbjudande anblicken av en militärisk front. Försöket lyckades till någon del, ehuru allt för många soldater läto de oladdade musköterna ryckas ur sina händer i fåfängt hopp att därigenom blidka vildarna.
Under ett sådant uppträde hade ingen tid att räkna de flyende ögonblicken. Det kunde väl ha varit tio minuter — dem föreföll det som en evighet — som systrarna hade stått fastnaglade på ett ställe, skräckslagna och nästan hjälplösa. När det första slaget föll, hade deras skrikande följeslagerskor trängt sig omkring dem i massa och gjort all flykt omöjlig; och nu, då förskräckelsen eller döden hade förjagat de flesta om ej alla ur deras närhet, sågo de ingen väg öppen utom den, som ledde till deras fienders tomahåker. På alla sidor uppstego skrik, jämmer, uppmuntringsrop och förbannelser. I detta ögonblick fick Alice se en skymt av sin far, som hastigt begav sig över fältet i riktning mot franska hären. Han var i själva verket, obekymrad om varje fara, på väg till Montcalm för att yrka på den ännu dröjande betäckning han hade betingat sig. Väl femtio glittrande yxor och hullingförsedda spjut hotade hans liv, utan att han bekymrade sig därom; men vildarna hyste mitt i sitt värsta raseri respekt för hans rang och hans lugna uppträdande. De farliga vapnen slogos åt sidan av veteranens ännu kraftiga arm eller sänktes självmant efter att ha hotat med en handling, som ingen tycktes ha mod att verkställa. Lyckligtvis sökte Magua sitt offer just i den skara, som Munro nyss hade lämnat.
»Pappa, pappa, vi äro här!» skrek Alice, då han red förbi på tämligen kort avstånd utan att synas ge akt på dem. »Kom till oss, pappa, annars bli vi dödade!»
Ropet upprepades, och det i ordalag och tonfall, som kunde ha rört ett hjärta av sten, men det förblev obesvarat. En gång tycktes verkligen den gamla mannen uppfånga ljudet, ty han stannade och lyssnade; men Alice hade nu fallit medvetslös till marken, och Cora hade sjunkit ned vid hennes sida och böjde sig med aldrig trött-
