vanliga hopen och i stället jagade efter ett offer, som var hans rykte mera värdigt.
Det var Magua, och han utstötte ett tjut av belåtenhet, då han såg, att hans för detta fångar åter voro i hans våld.
»Kom», sade han, i det han lade sin nedsölade hand på Coras dräkt, »huronens wigwam står öppen. Är den inte bättre än den här platsen?»
»Bort!» utropade Cora, i det hon lade händerna över ögonen för att slippa se hans avskyvärda ansikte.
Indianen skrattade hånfullt, i det han höll upp sin rykande hand och sade:
»Den är röd, men blodet kommer från vita ådror.»
»Odjur, det finns blod, ett hav av blod på din själ, ty det är din ande, som har satt detta uppträde i gång.»
»Magua är en stor hövding», svarade den övermodiga vilden. »Vill det mörka håret följa med till hans stam?»
»Aldrig! Slå till, om du har lust, och fullborda din djävulska hämnd.»
Indianen tvekade ett ögonblick, varpå han tog den medvetslösa Alice på sina armar och hastigt begav sig över slätten bort mot skogen.
»Stanna!» skrek Cora och rusade efter honom. »Släpp barnet! Usling, vad gör du?»
Men Magua var döv för hennes röst eller, rättare sagt, han kände sin makt och var besluten att begagna den.
»Stanna, lady, stanna!» skrek David efter den besinningslösa Cora. »Den heliga trollmakten börjar göra sig gällande, och snart skall ni se detta förfärliga tumult stillat.»
Men då han märkte, att han lika litet vann gehör, följde den trogna David efter den vilt springande Cora, varvid han åter höjde sin röst i helig sång och ackompanjerade den genom att i takt svänga sina långa armar i luften. På detta sätt färdades de över slätten mellan de flyende, döda och sårade. Den grymma huronen var ett tillräckligt skydd för sig själv och det offer han bar, men Cora skulle mer än en gång ha fallit för sina vilda fienders hugg, om inte hon hade skyddats av den sällsamma varelse, som gick bakom henne och som nu av de förvånade infödingarna ansågs besatt av vansinnets skyddande ande.
