XVI.
PÅ SPÅR.
Den tredje dagen efter fästets överlämnande led mot sitt slut, men denna berättelses uppgift måste ännu hålla läsaren kvar på »den heliga sjöns» stränder. När vi senast sågo fästets omgivningar, voro de uppfyllda av våld och larm. Nu däremot hade tystnaden och döden tagit dem i besittning. De blodfläckade segrarne hade tågat bort, och deras läger, som så nyligen hade genljudit av en segrande härs muntra glädjeutbrott, låg nu som en tyst och övergiven stad av hyddor. Fästet utgjorde en rykande ruin; förkolnade bjälkar, stycken av sprängda kanoner och brustna murar betäckte dess jordvallar i förvirrad oordning.
Omkring en timme före solnedgången denna dag sågos fem män komma fram ur den smala uthuggning, där stigen till Hudsonfloden ledde in i skogen, och tåga fram i riktning mot de förstörda fästningsverken. I början skedde deras framskridande långsamt och försiktigt, som om de med motvilja trädde in bland ställets fasansfulla syner eller fruktade ett förnyande av de där inträffade förfärliga tilldragelserna. En smidig ung indian gick före de övriga i sällskapet med all den försiktighet och rörlighet, som äro utmärkande för en inföding, steg upp på varje kulle för att spejande se sig omkring och antydde genom åtbörder för sina följeslagare, vilken väg han ansåg klokast att följa. De, som gingo efter honom, försummade ej heller något av den varsamhet och försiktighet, varför skogskriget är känt. En av dem, även han en indian, gick litet åt sidan om de tre andra och bevakade det närliggande skogsbrynet med ögon, som sedan länge voro vana att uppfånga minsta tecken till fara. De Övriga tre voro vita, fastän klädda i dräkter, som både till beskaffenhet och färg lämpade sig för deras närvarande vågsamma företag, det att ströva omkring i utkanterna av en i vildmarken återtågande krigshär.
Läsaren har förmodligen redan gissat, att dessa fem personer voro de båda mohikanerna, deras vita vän kunskapa-
