Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/168

Den här sidan har korrekturlästs

164

allt eftersom deras natur händelsevis är vit eller röd — Unkas, min gosse, kom den här vägen och låt korpen slå ned på mingon. Jag har ofta sett det och vet därför, att dessa djur äro lystna efter en oneidas kött, och det är därför så gott att låta fågeln följa sin naturliga smak.»

»Hugh!» utropade den unga mohikanen, i det han reste sig på tå och ivrigt blickade framför sig, varvid ropet och rörelsen skrämde bort korpen till ett annat byte.

»Vad är det, min gosse?» viskade kunskaparen, i det han kröp ihop liksom pantern, då han står i begrepp att taga sitt språng. »Gud give att det måtte vara en sölande fransman, som smyger omkring för att plundra! Jag tror, att Hjortbane skall träffa på ovanligt långt håll i dag.»

Utan att svara skyndade Unkas bort och sågs i nästa ögonblick från en buske lösslita och i triumf svänga en bit av Coras gröna ridslöja. Den hastiga rörelsen, åtbörden och det rop, som åter bröt fram över den unga mohikanens läppar, kommo ögonblickligen hela skaran att samla sig omkring honom.

»Mitt barn!» utropade Munro i vild iver. »Ge mig tillbaka mitt barn!»

»Unkas skall försöka», blev det korta och djupt rörande svaret.

Denna enkla men meningsfulla försäkran gick emellertid förlorad på den djupt upprörda fadern, som tog florsbiten och kramade ihop den i sin hand, medan hans ögon ängsligt spejade omkring bland buskarna, liksom om de hemligheter de kunde uppenbara i lika hög grad väckte hans fruktan och hans hopp.

»Här ligga inga döda», sade Heyward, stormen tycks inte ha gått fram den här vägen.»

»Det är tydligt och klarare än himmeln över oss», svarade den lugna och orubbliga kunskaparen; »men antingen har hon eller de, som rövat bort henne, gått förbi den här busken, ty jag kommer ihåg den här trasan hon bar för att dölja ett ansikte, som alla tyckte så mycket om att betrakta. Unkas, du har rätt, den mörkhåriga har varit här, och hon har flytt till skogen som en skrämd hjortkalv, ty ingen, som kunde fly, lär väl ha stannat kvar för att bli mördad. Låtom oss söka de märken hon lämnat efter sig,