168
haglig i ett samtal. Har hon ingen vän, som bryr sig om henne?»
»Gud förbjude, att hon någonsin skulle sakna sådana i hundratal! Äro vi inte nu på väg efter henne? Jag för min del skall aldrig upphöra att söka, förrän hon blivit funnen.»
»I så fall torde vi komma att färdas på skilda stigar, ty här har hon inte gått fram, hur lätta och små hennes fotspår än må vara.»
Heyward ryggade tillbaka, all hans iver att gå framåt tycktes i ett ögonblick ha försvunnit. Utan att vidare fästa sig vid denna plötsliga ändring i föresats hos den andre, fortfor kunskaparen efter att ha funderat ett ögonblick:
»Det finns ingen kvinna i vildmarken, som kunnat lämna efter sig ett sådant spår som det här utom den mörkhåriga eller hennes syster. Vi veta, att den mörkhåriga varit här, men var äro märkena efter den andra? Låtom oss följa spåren djupare in, och om ingenting vidare erbjuder sig, måste vi gå tillbaka till slätten och söka upp en ny utgångspunkt. Gå på, Unkas, och håll ögonen på de torkade löven, medan jag ger akt på buskarna och far din löper fram med nosen mot marken. Framåt, mina vänner! Solen börjar sjunka ned bakom bergen.»
De hade inte gått mer än ett par tiotal steg, då de båda indianerna stannade och syntes mer än vanligt skarpt betrakta några tecken på marken. Både far och son talade hastigt och högt, i det de än betraktade föremålet för sin gemensamma förvåning och än sågo på varandra med den synbaraste belåtenhet.
»De ha funnit den lilla foten!» utropade kunskaparen, i det han skyndade fram. »Vad ha vi här? Ett bakhåll har varit utlagt på det här stället. Nej, vid den säkraste bössan på gränsen, här ha de ensidiga hästarna varit framme igen! Nu ligger hela hemligheten i öppen dag! Alltsammans är klart som polstjärnan vid midnatt. Ja, här ha de stigit upp på hästarna. Där ha djuren stått bundna vid ett ungträd, medan de väntat, och där löper den breda vägen, norrut, rakt mot Kanada.»
»Men ännu synas inga spår av Alice — av den yngre miss Munro», sade Heyward.
