»Såvida inte den blänkande grannlåt, Unkas just tagit upp från marken, skulle visa sig vara ett sådant. Hit med det, min gosse, så att vi få se det.»
Heyward kände ögonblickligen igen ett smycke, som Alice brukade bära och som han med en älskandes goda minne nu erinrade sig ha sett hänga kring den tillbeddas fagra hals den olycksdigra morgon, då blodbadet ägde rum. Han tog den så högt skattade dyrbarheten, och i samma ögonblick han bestyrkte, att den verkligen tillhörde Alice, försvann den mitt för ögonen på den förvånade kunskaparen, som förgäves såg sig om efter den på marken, ännu långt efter det den varmt trycktes mot Heywards häftigt klappande hjärta.
»Bah!» sade den svikna Falköga, i det han upphörde att raka undan löven med sin bösskolv; det är ett säkert tecken till att man åldras, när synen börjar försvagas. Att inte kunna se sådan där glittrande grannlåt! Nå nå, ännu kan jag snegla utefter en otydlig bösspipa, och det är nog för att avgöra alla tvister mellan mig och mingoerna. Jag skulle emellertid gärna vilja finna leksaken, vore det också bara för att lämna den åt dess rätta ägare, och det vore att sammanbinda de båda ändarna av vad jag kallar ett långt spår, ty vid det här laget ligger den breda S:t Lawrencefloden och kanske till och med de stora sjöarna mellan oss.»
»Så mycket större skäl för oss att inte fördröja vår marsch», svarade Heyward. »Låtom oss fortsätta.»
»Ungt blod och hett blod är ungefär detsamma, sägs det. Vi stå nu inte i begrepp att ge oss ut på ekorrjakt eller att jaga en hjort i Horican, utan vi skola ligga ute dagar och nätter och tåga över en vildmark, där människofötter sällan gå och där ingen bokkunskap skulle kunna hjälpa er fram. En indian ger sig aldrig av på en sådan färd utan att röka en pipa vid sin rådseld, och fast jag är en man av vitt blod, håller jag deras seder och bruk i så fall i ära, ty jag finner dem välbetänkta och kloka. Vi skola därför vända om och göra upp vår eld för natten i det gamla fästets ruiner, och på morgonen skola vi vara friska och färdiga att gripa oss an med vår uppgift som män och inte som sladdrande kvinnor eller otåliga pojkar.»
