engelska mil. Just då dagen grydde, kommo de in på sjöns smalare delar och smögo sig snabbt och försiktigt fram bland dess tallösa holmar. Det var på denna väg som Montcalm hade dragit sig tillbaka med sin här, och äventyrarna kunde ej veta, om inte han lämnat kvar en del av sina indianer i bakhåll för att skydda hans eftertrupp och uppsamla de efterblivna. De närmade sig därför den trånga farleden på det tysta sätt, som deras levnadsvanor hade lärt dem.
Chingaehgook lade ifrån sig sin paddelåra, medan Unkas och kunskaparen framdrevo den lätta farkosten genom krokiga och slingrande kanaler, där varje fot de tillryggalade blottställde dem för faran av något plötsligt avbrott i deras färd. Sagamorens ögon svävade försiktigt från holme till holme och från snår till snår, under det att kanoten gled framåt, och så ofta en friare vattenyta tillät det, följde hans skarpa blick de kala klippor och framskjutna skogar, som dystert blickade ned på den smala farleden.
Heyward, som betraktade allt detta med dubbelt intresse på grund av såväl ställets skönhet som de farhågor, som i hans läge voro helt naturliga, började just tro, att han hängivit sig åt dem utan tillräcklig anledning, då årorna upphörde med sin rörelse till åtlydnad av ett tecken från Chingachgook.
»Hugh!» utropade Unkas, nästan i samma ögonblick som fadern med ett lätt slag av fingret på kanotens sida underrättade dem om att en fara var i närheten.
»Vad nu?» sade kunskaparen. »Sjön är så spegelblank, som om aldrig någon vind hade blåst, och jag kan se över dess yta milsvitt, men inte så mycket som huvudet av en lom bildar en prick på vattnet.»
Indianen lyfte med allvarsam min sin åra och pekade åt det håll, dit hans egen stadiga blick var riktad. Heyward följde rörelsen med ögonen. Ett par tiotal fot framför dem låg en annan av de låga skogbeväxta holmarna, men den syntes lika lugn och fridfull, som om dess enslighet aldrig hade störts av en människofot.
»Jag ser ingenting annat än land och vatten, och en förtjusande tavla är det», sade han.
»Tyst!» inföll kunskaparen. »Ja, sagamore, det finns
