Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/183

Den här sidan har korrekturlästs
179

Heyward fattade paddelåran och grep verket an med en iver, som ersatte vad som brast i skicklighet, medan Falköga undersökte fängkrutet på sin bössa. Därpå siktade han hastigt och sköt. Huronen i den främsta kanotens för hade rest sig i liknande avsikt, men nu föll han baklänges och tappade bössan i vattnet. Men om ett ögonblick var han på benen igen, fastän med vilda och förtvivlade åtbörder. I samma ögonblick upphörde hans kamrater med sina ansträngningar, varpå de förföljande kanoterna slöto sig tillsammans och blevo liggande orörliga. Chingachgook och Unkas begagnade detta uppehåll för att hämta andan, varemot Heyward fortfor att arbeta med den mest ihärdiga iver. Far och son kastade nu lugna men forskande blickar på varandra för att utröna, om någon av dem hade skadats av gevärselden; ty båda visste mycket väl, att ingen av dem i ett så viktigt ögonblick skulle ha tillåtit sig att med ett skrik eller utrop ge det till känna. Några stora bloddroppar runno utför sagamorens axel, men då han märkte, att Unkas höll ögonen för länge fästa på denna sak, tog han litet vatten i sin hand, tvättade bort fläcken och inskränkte sig till att på detta enkla sätt visa sårets obetydlighet.

»Sakta, sakta, major», sade kunskaparen, som under tiden hade laddat om sin bössa. »Vi äro redan litet för långt bort, för att en bössa skall kunna lägga alla sina vackra egenskaper i dagen, och som ni ser, hålla de avgrundsandarna rådplägning. Låt dem bara komma upp inom skotthåll — mitt öga är i så fall ganska tillförlitligt — så skall jag dra det packet efter oss uppför hela Horican och gå i borgen för, att intet av deras skott skall mer än på sin höjd göra en skråma, under det däremot Hjortbane skall ta liv i två skott av tre.»

»Vi glömma vårt ärende», svarade den ivriga Heyward. »Låtom oss för Guds skull begagna oss av denna fördel och öka vårt avstånd från fienden.»

»Ge mig tillbaka mina barn!» sade Munro med hes röst. »Lek inte längre med en fars kval, utan hjälp mig att finna mina barn.»

Långvarig vana att visa aktning för sina förmäns befallningar hade lärt kunskaparen lydnadens dygd. Kastande