på sin mödosamma stråt, vägledda av en stjärna eller följande riktningen av något vattendrag, till dess kunskaparen föreslog, att nan skulle göra halt, och höll en kort överläggning med indianerna, varpå de gjorde upp eld och vidtogo de vanliga förberedelserna att tillbringa natten på stället.
Munro och Heyward, som följde sina erfarnare kamraters exempel och sökte tillägna sig deras tillitsfullhet, sovo utan fruktan om än inte utan bekymmer. Daggen höll på att avdunsta och solen hade skingrat töcknen och spred ett starkt och klart ljus i skogen, när vandringsmännen fortsatte sin färd.
Då man hade tillryggalagt några engelska mil, började Falköga, som gick i spetsen, skrida framåt med större betänksamhet och vaksamhet. Han stannade ofta för att undersöka träden och gick aldrig över en rännil utan att uppmärksamt ge akt på dess vattenmängd, dess hastighet och färgen på dess vatten. Av misstro till sitt eget omdöme vädjade han ofta och allvarsamt til Chingachgooks åsikt. Slutligen förklarade kunskaparen, i vilket kinkigt läge de befunno sig.
»När jag fann, att huronernas hemväg gick norr ut», sade han, »behövdes det inte många års erfarenhet för att säga, att de skulle följa dalarna och hålla sig mellan Hudsons och Horicans vatten, tills de skulle träffa på källorna till de kanadiska floderna, som skulle föra dem in i hjärtat av fransosernas land. Och likväl befinna vi oss nu här på kort avstånd från Scaroon utan att ha stött på minsta tecken till spår. Den mänskliga naturen är svag och det är möjligt, att vi slagit in på orätt stråt.»
»Gud bevare oss för ett sådant misstag!» utropade Heyward. Låtom oss gå tillbaka samma väg vi kommit och undersöka den med skarpare ögon.»
I samma ögonblick sågs Unkas springa framåt som en hjort, skyndade uppför en backsluttning några tiotal steg framför dem och stannade vid ett ställe, där jorden såg ut, som om den nyligen hade blivit uppsparkad av något tungt djur, som hade gått fram där. Alla följde honom med ögonen under denna oväntade rörelse och förstodo av
