186
Kunskaparen föregick själv med gott exempel och fördjupade sig i sökandet med förnyat nit. Ej ett löv på marken lämnades ovänt; kvistar röjdes bort och stenar lyftes upp, ty man visste, att indianernas list ofta begagnade sig av dylika föremål till sitt skydd och med yttersta tålamod och flit bemödade sig att dölja varje spår, där de gingo fram. Men icke heller nu lyckades man upptäcka något. Slutligen företog sig Unkas att krafsa jord över den grumliga lilla rännil, som rann från källan, och leda dess lopp i en annan fåra. Så snart dess smala bädd nedanför fördämningen var torr, lutade han sig ned över den med skarpa och nyfikna ögon. Ett jubelrop förkunnade genast den unga krigarens framgång; alla samlades kring stället, där Unkas pekade på ett spår av en mockasin i slammet.
»Den gossen kommer att bli en heder för sitt folk och en nagel i ögat på huronerna!» sade Falköga, i det han betraktade spåret med lika mycken beundran som en naturforskare skulle ha ägnat ett mammutdjurs betar eller revbenen av en mastodont. »Likväl är det här inte fotspåret av en indian, ty kroppstyngden vilar för mycket på hälen, och tårna äro utåtvända, som om en fransk dansmästare hade varit här och lärt hans stam sin flaxande gång. Spring tillbaka, Unkas, och hämta mig måttet på sångarens fot. Du finner ett vackert avtryck av den just mittför den där klippan på sluttningen av kullen.»
Medan Unkas uträttade detta, undersökte kunskaparen och Chingachgook med mycken omsorg det nyfunna spåret. Måtten överensstämde, och Falköga förklarade utan tvekan, att spåret hörrörde från David, som ännu en gång hade måst byta ut sina skor mot mockasiner.
»Jag kan nu läsa hela historien lika tydligt som om jag hade sett Le Subtils konster», tillade han. »Då sångaren är en man, vars anlag förnämligast ligga i strupen och fötterna, har han fått gå först och de andra ha stigit i hans spår och försökt lämpa sig efter deras form.»
»Men», utropade Heyward, »jag ser inga spår av…»
»De unga kvinrorna», avbröt kunskaparen. »Den kanaljen har funnit på något sätt att bära dem, till dess han ansåg sig ha lett varje förföljare på villospår. Jag vågar
