Deras väg gick nu utefter den redan omnämnda dalsänkan. Som huronerna icke hade gjort några vidare ansträngningar att dölja sina spår, uppehölls förföljarnas framfärd icke längre av någon ovisshet. Innan en timme förflutit, avtog emellertid märkbart Falkögas hastighet, och hans huvud blickade icke längre stadigt och rakt fram som förut, utan började misstänksamt vändas från ena sidan till den andra, liksom om han vore medveten om någon annalkande fara. Han stannade snart på nytt och väntade, tills hela sällskapet hann upp honom.
»Jag vädrar huronerna», sade han till mohikanerna. »Där borta ligger himmeln öppen mellan trädtopparna, och vi börja komma deras läger allt för nära. Sagamore, tag du bergsluttningen till höger, Unkas får göra en krök utmed bäcken till vänster, medan jag försöker följa spåret. Om någonting skulle inträffa, blir signalen tre kraxningar av en kråka. Jag såg en sådan fågel flaxa i luften alldeles bakom den där utdöda eken — ett nytt bevis på, att vi äro i närheten av ett läger.»
Indianerna begåvo sig var och en på sin väg, medan Falköga försiktigt gick vidare, följd av de båda officerarna. Heyward trängde snart fram till deras vägvisares sida i sin iver att så tidigt som möjligt få se en skymt av de fiender han med så mycken möda och bekymmer hade förföljt. Falköga bad honom smyga sig fram till skogsbrynet, vilket som vanligt var kantat med snår, och där invänta hans egen ankomst; ty själv ville han närmare undersöka vissa misstänkta tecken litet på ena sidan om deras väg. Heyward lydde och stod snart vid skogsbrynet, där han hade framför sig en utsikt, som han fann lika märkvärdig som den var ny.
Träden på en ansenlig sträcka hade blivit fällda, och en mild sommaraftons glöd föll på röjningen i vacker motsättning till skogens skymningsljus. På kort avstånd från det ställe, där Heyward stod, tycktes floden ha vidgat ut sig till en liten sjö, så att den betäckte största delen av låglandet från det ena berget till det andra. Vattnet hade sitt avlopp ur detta vidsträckta bäcken i ett vattenfall, så regelbundet och milt, att det snarare tycktes vara ett verk av människohand än bildat av naturen. Ett hundra-
