192
har den skälmen långa ben, och vi få inte lita på honom. Håll ni honom under er bössa, medan jag smyger mig bakom honom genom buskarna och tar hönom levande. Skjut på inga villkor.»
Kunskaparens kropp hade redan delvis försvunnit i snåret, då Heyward sträckte fram armen och hejdade honom för att fråga:
»Om jag ser er i fara, får jag inte då riskera ett skott?»
Falköga såg på honom ett ögonblick som om han inte rätt visste, hur han skulle uppfatta frågan, därpå nickade han och svarade, under det han fortfarande skrattade på sitt ohörbara sätt:
»Låt en hel pluton ge eld, major!»
Ögonblicket därpå hade han försvunnit i snåren. Heyward väntade under flera minuter med feberaktig spänning, innan han åter lyckades uppfånga en skymt av kunskaparen. Då sågs denne alldeles bakom sin tillämnade fånge krypa fram på marken, från vilken hans dräkt endast med svårighet kunde urskiljas. När han befann sig på några stegs avstånd från indianen, reste han sig upp tyst och långsamt. I samma ögonblick hördes flera ljudliga plumsningar i vattnet, och Heyward tittade ditåt i lagom tid för att få se ett hundratal mörka gestalter, som på en gång döko ned i den upprörda lilla sjön. Han grep fastare om sin bössa och såg åter bort mot indianen i sin närhet. I stället för att visa sig skrämd sträckte den intet ont anande vilden fram halsen, liksom om även han med ett slags enfaldig nyfikenhet följde tilldragelserna i den i skymning höljda sjön. Emellertid höll Falköga sin hand upplyft över honom, men utan någon synbar anledning drog handen tillbaka och hängav sig åter åt ett långvarigt fastän fortfarande tyst utbrott av munterhet. I stället för att gripa sitt tillämnade offer om strupen, då han väl upphört med sitt egendomliga och hjärtliga skratt, klappade Falköga mannen lätt på axeln och utropade högt:
»Vad nu då, min vän? Funderar ni på att lära bävrarna sjunga?»
