»Just så», svarade den andre utan tvekan. »Det kan tyckas som om skaparen, som givit dem förmågan att så väl använda sina gåvor ej heller bör ha förvägrat dem sångröst till att sjunga hans lov.»
XIX.
ETT DJÄRVT BESLUT.
Läsaren kan säkerligen lättare föreställa sig än vi beskriva Heywards överraskning. Hans smygande indianer förvandlades plötsligt till fyrfotadjur, hans sjö till en bäverdamm, hans vattenfall till en fördämning, uppförd av samma flitiga och konstfärdiga fyrfotingar, och den misstänkta fienden visade sig vara hans beprövade vän David Gamut, läromästaren i psalmsång. Dennes närvaro här väckte så många oväntade förhoppningar i fråga om de båda systrarna, att Heyward utan ett ögonblicks tvekan, lämnade sitt bakhåll och skyndade fram till de två andra.
Falkögas munterhet var inte så lätt stillad. Utan krus grep han med hård hand tag i den medgörliga Gamut och snurrade om honom, i det han gång på gång försäkrade, att huronerna hade all heder av det sätt, varpå de hade styrt ut honom. Därpå fattade han sångmästarens hand, kramade den med en styrka, som bragte tårar i ögonen på den saktmodige David, och lyckönskade honom till hans nya ställning.
»Således tänkte ni börja med era strupkonster bland bävrarna, inte sant?» sade han. »De listiga satarna kunna redan yrket till hälften, ty de slogo takt med svansen, som ni nyss hörde, och det i rätt tid ändå, annars hade kanske Hjortbane kommit att sjunga första stämman bland dem. Jag har känt dem som varit dummare än en gammal erfaren bäver och ändå kunnat både läsa och skriva; men vad skrål beträffar, så äro djuren stumma från födelsen. Vad tycker ni om den här sången?»
David höll för sina finkänsliga öron, och till och med Heyward, som likväl var förberedd på lockropet, kunde
