indianerna betrakta dem, som den Store Anden hemsökt på förståndets vägnar. Om nätterna hade den yttersta omsorg ägnats fångarna, både för att skydda dem mot skogarnas fuktiga kyla och för att hindra varje försök till flykt. Vid ankomsten till sitt folks läger hade Magua i överensstämmelse med ett bruk, som sällan frångicks, skilt fångarna åt. Cora hade skickats till en stam, som tillfälligtvis uppehöll sig i en närbelägen dal, ehuru David var allt för okunnig om infödingarnas seder och bruk och historia för att kunna ge någon tillfredsställande förklaring över denna indianstams namn och beskaffenhet. Han visste endast, att dessa indianer icke hade deltagit i det senaste tåget mot William Henry, att de i likhet med huronerna själva voro Montcalms bundsförvanter och att de underhöllo en vänskaplig ehuru försiktig förbindelse med det krigiska och vilda folk, varmed slumpen för någon tid hade bragt de vita själva i så nära och obehaglig beröring.
Mohikanerna och kunskaparen hörde på hans ofta avbrutna och ofullständiga berättelse med en uppmärksamhet, som tydligen ökades under dess fortgång, och då han försökte redogöra för folkets förehavanden och sysselsättningar inom det samhälle, där Cora kvarhölls, frågade Falköga tvärt:
»Lade ni märke till formen på deras knivar? Var den engelsk eller fransk?»
»Mina tankar uppehöllo sig inte med dylika fåfängligheter utan sysselsatte sig mera med att söka skänka flickorna tröst.»
»Den tid kanske kommer, då ni inte betraktar en vildes kniv som en så lumpen fåfänglighet», svarade kunskaparen med ett starkt uttryck av förakt för dan andres slöhet. »Hade de hållit skördefest ännu, eller kan ni berätta något om deras stams totem[1]?»
»På majs fingo vi ofta kalasa i ymnighet, ty när kornen läggas i mjölk, äro de både ljuvliga för munnen och stärkande för magen. Vad totem vill säga, förstår jag inte,
- ↑ Indianskt stam- eller familjevapen, bestående av en grovt gjord bild (djurbild e. d.)
