198
men om det på något sätt har att skaffa med indianernas musikaliska konst, är det inte värt att söka det hos dem. De förena aldrig sina röster till lov och pris, och det tycks som om de tillhöra de mest avskyvärda bland avgudadyrkare.»
»Nu gör ni indianerna orätt. Inte ens en mingo tillber någon annan än den sanne och levande guden, Det är en av de vita hopsmidd elak lögn, det säger jag till skam för min färg, att en indiankrigare någonsin böjer knä för bilder, som han själv skapat. Det är visserligen sant, att de försöka ingå vapenvila med den onde — och vem vill inte det med en fiende, som han inte kan övervinna? — men för att finna nåd och hjälp blicka de endast upp till den store och gode Anden.»
»Må så vara», sade David, men jag har sett besynnerliga och fantastiska bilder framställda i deras krigsmålning, och dem beundra och omhulda de på ett sätt, som hade tycke av tillbedjan; i synnerhet gällde detta om en viss bild, och det till på köpet en som föreställde någonting riktigt otäckt och vämjeligt.»
»Var det en orm?» frågade kunskaparen ivrigt.
»Ja, inte stort bättre. Det var bilden av en usel, krälande sköldpadda.»
»Hugh!» utropade båda de uppmärksamt lyssnande mohikanerna i samma andetag, medan kunskaparen skakade på huvudet med en min, som om han hade gjort en viktig men ingalunda angenäm upptäckt.
Därpå talade Chingachgook på delawarernas språk, och detta med ett lugn och en värdighet, som ögonblickligen tilldrogo sig uppmärksamhet även av dem, för vilka hans ord voro obegripliga. Hans åtbörder voro uttrycksfulla och emellanåt kraftiga. En gång lyfte han ena armen i höjden, och när den åter sänktes, kastades vecken av hans lätta mantel åt sidan och ett finger blev vilande på hans bröst, som om han därmed ville ge eftertryck åt sitt tal. Heywards ögon följde rörelsen, och han varsnade, att bilden av en sköldpadda var vackert om än svagt stucken i blå färg på hövdingens mörka bröst.
»Vi ha gjort en upptäckt, som kommer att bringa oss gott eller ont, alltefter försynens skickelse», återtog Falk-
