200
»Vänta!» avbröt Heyward. »Jag följer med honom!»
»Ni!» utropade Falköga förvånad. »Är ni trött på att se solen gå upp och ned?»
»David är ett levande bevis på, att huronerna kunna vara skonsamma.»
»Ja, men David kan begagna sin strupe på sådant sätt, att ingen människa med fullt förstånd skulle kunna så förvränga den gåvan av försynen.»
»Jag kan också spela galning, dåre, hjälte, med ett ord, vad som helst, för att ur fångenskapen befria henne, som jag älskar. Kom inte längre med era invändningar; mitt beslut står fast.»
Falköga betraktade ett ögonblick den unga mannen med mållös häpnad. Men Heyward, som dittills av hänsyn till hans duglighet och gjorda tjänster tämligen obetingat hade fogat sig i hans föreskrifter, antog nu med ens den överordnades ton och sätt. Han gjorde en avvärjande rörelse med handen för att ge till känna, att han inte tålde någon motsägelse, varpå han i mera hovsamma ordalag fortfor:
»Ni har ju vad som behövs för att åstadkomma en förklädnad. Förvandla mig, måla mig också, om ni har lust, med ett ord, förändra mig till vad som helst — till en narr.»
»Det anstår inte en sådan som mig att säga, att den, som redan har fått sin skapnad av en så mäktig hand som försynens, inte har behov av någon förändring», mumlade den missnöjde kunskaparen. »Men när ni skickar ut era truppavdelningar i krig, anser ni det väl åtminstone klokt att överenskomma om kännetecken och lägerplatser, så att de, som kämpa på samma sida som ni, må veta, när och var de kunna vänta en vän…»
»Hör på», avbröt Heyward, »ni har av denna fångarnas trogna följeslagare hört, att indianerna äro av två stammar, om inte av olika folkslag. Hos den ena stammen, som ni anser för en gren av delawarerna, vistas hon, som ni kallar “det mörka håret”, medan den andra, den yngre av de båda damerna, onekligen befinner sig hos våra förklarade fiender huronerna. Det anstår nu min ungdom och ställning att vedervåga ett äventyr bland de senare.
