»Det skulle göra mig ont», återtog Heyward, i det han talade långsamt och begagnade den enklaste franska han kunde åstadkomma, om jag nödgades antaga, att ingen av detta visa och tappra folk förstår det språk, som den store konungen begagnar, när han talar till sina barn. Hans hjärta skulle bli tungt, om han trodde, att hans röda krigare visade honom så ringa aktning.»
En lång och allvarlig tystnad följde, varunder ingen åtbörd eller ens en blick förrådde, vilket intryck hans yttrande hade gjort. Heyward, som visste, att tystlåtenhet var en dygd bland detta folk, rättade sig gärna efter detta bruk för att få tillfälle att ordna sina egna tankar. Slutligen tog samma krigare, som redan hade tilltalat honom, åter till ordet och frågade kärvt på det kanadeiskt-franska landsmålet:
»När vår store fader talar till sitt folk, sker det då med en hurons tunga?»
»Han känner ingen skillnad på sina barn, vare sig deras hudfärg är röd eller svart eller vit», svarade Heyward undvikande, »om han än i synnerhet sätter högt värde på de tappra huronerna.»
»På vad sätt kommer han att tala, när löparna för honom räkna upp de skalper, som för fem nätter sedan växte på engelska huvuden?» frågade den sluga hövdingen.
»De voro hans fiender», sade Heyward och kunde icke undgå en rysning, och tvivelsutan skall han säga, att det är bra och att hans huroner äro mycket tappra.»
»Vår fader i Kanada tänker icke så. I stället för att blicka framåt, för att belöna sina indianer, vänder han sina ögon tillbaka. Han ser de döda engelsmännen, men ingen huron. Vad skall det betyda?»
»En stor hövding som han har flera tankar än tungor. Han ser sig om för att förvissa sig, att inga fiender följa honom i spåren.»
»En död krigares kanot flyter inte på Horican», svarade vilden dystert. »Hans öron äro öppna för delawarerna som inte äro våra vänner, och de fylla dem med lögner.»
»Det är inte möjligt. Se, han har befallt mig, som är en i läkekonsten kunnig man, att gå till hans barn, de röda
