i en oordnad hop, som inneslöt nästan allt, som hade liv inom lägrets gränser. Män, kvinnor och barn, de ålderstigna, de skröpliga, de livskraftiga och starka, alla voro de ute; somliga ropade högt, andra klappade händerna under snart sagt ursinnig glädje, och alla uttryckte sin vilda tillfredsställelse över någon oväntad tilldragelse. Ehuru först nästan bedövad av oväsendet, såg sig Heyward snart i stånd att förklara det genom det uppträde, som följde.
Ännu dröjde tillräckligt ljus på himlavalvet för att visa de ljusare öppningar bland trädtopparna, där olika stigar från skogsgläntan ledde in i djupet av vildmarken. Under en av dessa ljusöppningar tågade en rad av krigare ut från skogen och närmade sig långsamt hyddorna. Den, som gick främst bar en kort stång, på vilken, som det senare visade sig, flera huvudsvålar av människor hängde. De skräckinjagande ljud, som Heyward hade hört, utgjorde något som de vita icke olämpligt ha kallat »dödsropet», och varje upprepande av detta rop var avsett att för stammen förkunna en fiendes undergång. Så långt hjälpte Heywards erfarenhet honom att finna förklaringen; och då han nu visste, att avbrottet orsakats av en stridstrupps oväntade återkomst efter ett lyckligt strövtåg, försvann varje obehaglig känsla och han lyckönskade sig till den lättnad, som denna tilldragelse så lägligt beredde honom själv genom att ställa honom mera i bakgrunden.
När de nyanlända krigarna voro på ett par hundra fots avstånd från hyddorna, gjorde de halt. Deras klagande och skräckinjagande skrik, som voro avsedda att på samma gång föreställa de döendes jämmer och segrarnas jubel, hade helt och hållet upphört. En av dem uttalade nu högt några ord, och det skulle vara svårt att ge en riktig föreställning om den hänförelse, varmed de sålunda meddelade nyheterna mottogos. Hela lägret blev i ett ögonblick en skådeplats för det våldsammaste larm och tumult. Krigarna drogo sina knivar och svängde dem i luften, under det att de ordnade sig på två led och sålunda bildade en gata, som sträckte sig från krigstruppen till hyddorna. Kvinnorna fattade knölpåkar, yxor och vilka vapen, som först föllo dem i händerna, och skyndade ivrigt
