210
till för att spela sin roll i den grymma lek, som förestod. Icke ens barnen ville vara uteslutna, utan gossar, som föga voro i stånd att hantera mordverktygen, ryckte tomahåkerna från sina fäders bälten och smögo sig in i leden, under det att de skickligt efterhärmade sina föräldrars vilda åthävor.
Stora rishögar lågo kringspridda över röjningen, och en omtänksam gammal indiankvinna höll på att tända eld på så många av dem, som kunde behövas för att upplysa det förestående uppträdet. Då elden lågade upp, var dess sken starkare än det avtagande dagsljuset och bidrog att göra föremålen på samma gång tydligare och mera avskräckande. Hela skådeplatsen erbjöd en gripande tavla, vars ram bildades av de resliga tallarnas mörka rand. De nyss anlända krigarna utgjorde tavlans avlägsnaste figurer. Litet längre fram stodo två män, som tydligen voro utvalda bland de övriga att utgöra huvudpersonerna i det grymma skådespel, som skulle följa. Ljuset var icke starkt nog att låta deras anletsdrag framträda tydligt, dock kunde man mycket väl märka, att de behärskades av helt olika känslor.
Medan den ene intog en rak och fast hållning, beredd att möta sitt öde som en hjälte, stod den andre med sänkt huvud, liksom förlamad av skräck eller tillintetgjord av blygsel. Den högsinta Heyward kände livlig beundran och varmt deltagande för den förre, fastän intet tillfälle erbjöd sig att lägga dessa känslor i dagen. Men han följde den unga mannens minsta rörelser med spänd uppmärksamhet och när han såg hans beundransvärt välformade och kraftiga figurs vackra ytterlinjer, sökte han intala sig själv, att om er människas kroppskrafter, understödda av en så stolt beslutsamhet, någonsin kunnat föra henne oskadd genom en svår prövning, hade den unga fången framför honom alla utsikter att lyckas i det vådliga gatlopp han nu skulle springa. Heyward drog sig småningom närmare huronernas mörka rad och vågade knappast andas, så livligt var det deltagande, varmed han följde skådespelet. Just då höjdes signaltjutet, och det tillfälliga lugn, som hade rått, avbröts av en storm av skrik, som vida överträffade alla de föregående. Den mest försagda
