224
»Ligga mina unga mäns ben på huronernas begravningsplats?» slutade han. »I veten, att de ej göra det. Deras andar ha vandrat mot den nedgående solen och hålla redan på att gå över de stora vattnen på väg tili de sälla jaktmarkerna. Men de begåvo sig av utan föda, utan bössor och knivar, utan mockasiner, nakna och fattiga som de föddes. Skall det vara så? Måste deras själar träda in i de rättrådiges land liksom hungrande irokeser eller omanliga delawarer, eller skola de möta sina vänner med vapen i händerna och kläder på kroppen? Vad skola våra fäder tro, att det har blivit av wyandoternas stammar? De skola se på sina barn med mörk blick och säga: ’Gån! En chippewa har kommit hit under en hurons namn.’ Bröder, vi få ej glömma de döda; ett rödskinn upphör aldrig att minnas. Vi skola lägga bördor på denne mohikans rygg, till dess han stapplar under tyngden av våra gåvor, och skicka honom efter mina unga män. De anropa oss om hjälp, ehuru våra öron icke äro öppna; de säga: ’Glömmen oss ej!’ När de se denna mohikans ande sträva efter dem med sin börda skola de veta, huru vi äro sinnade. Då skola de känna sig lyckliga, under det de vandra vidare, och våra barn skola säga: ’Så gjorde våra fäder åt sina vänner, och så måste vi göra åt dem.’ Vad är en yengee? Vi ha dödat många, men jorden är ännu blek. En fläck på på en hurons namn kan endast döljas av det blod, som kommer från en indians ådror. Må därför denne delaware dö!»
Ett sådant tal, framfört på en hurontalares kraftiga språk och uttrycksfulla sätt, kunde icke förfela sin verkan. Magua hade så skickligt sammanblandat sina åhörares naturliga böjelser med deras vidskepliga religiösa föreställningar, att deras sinnen, som redan voro beredda att enligt gammal plägsed bringa ett offer åt deras landsmäns vålnader, förlorade varje spår av mänsklighet i deras begär efter hand. En krigare i synnerhet, en man med ett vilt och grymt yttre hade gjort sig bemärkt för den uppmärksamhet han skänkte talarens ord. Hans anletsdrag hade förvandlats allt efter hans växlande sinnesrörelser, till dess de fingo ett stående uttryck av dödligt hat. I detsamma som Magua slutade, steg vilden upp och utstötte ett avgrundslikt tjut, på samma gång hans lilla blankpolerade yxa sågs
