228
tad under förutsättning, att hennes plågoande skulle finna det svårare att företaga sina angrepp gerom stenmurar än genom hyddornas betäckning av löv. Det rum, i vilket Heyward och hans vägvisare först trädde in, hade uteslutande ägnats åt hennes bekvämlighet. Heyward gick fram till hennes bädd, som omgavs av kvinnor, och mitt ibland dem återfann han med förvåning sin saknade vän David.
En enda blick var tillräcklig att övertyga den föregivna läkaren, att den sjukas botande vida översteg hans krafter. Hon låg i ett slags förlamning, likgiltig för sin omgivning och lyckligtvis känslolös för sina plågor. Heyward stod just och tänkte på, hur han bäst skulle spela sin roll, då David, som ville pröva på musikens makt på den sjuka, förekom honom. Lockande några toner ur sin pipa, började han därpå en hymn, som borde ha kunnat göra underverk, om tron på dess makt hade haft synnerligt att betyda. Han fick fortsätta till slut, då indianerna hyste aktning för hans förmenta sinnessvaghet och Heyward var allt för glad öfver uppskovet att tillåta sig minsta avbrott. Då de sista bortdöende tonfallen av melodien träffade Heywards öron, for han upp häpen över att höra dem upprepas bakom sig med halvt mänsklig, halvt gravlik röst. Då han såg sig om, varsnade han det lurviga odjuret, som satt upprätt i ett mörkt hörn av grottan och där, under det att den aldrig vilande kroppen svängde fram och tillbaka på det oroliga sätt, som är utmärkande för detta djur, med ett slags lågt brummande upprepade, om icke ord, så åtminstone toner, som ägde någon likhet med sångarens melodi.
Den verkan, som ett så sällsamt eko gjorde på David, kan lättare tänkas än beskrivas. Hars ögon spärrades upp, som om han misstrodde deras vittnesbörd, och hans röst förstummades ögonblickligen i övermåttet av förvåning. En djuptänkt plan att göra Heyward ett viktigt meddelande glömdes nu av David på grund av en sinnesrörelse, som mycket liknade rädsla, om än Heyward måste anse den för förundran; och påverkad av den, utropade David högt: »Han väntar er och är i närheten!» varpå han hals över huvud lämnade grottan.
