XXII.
BJÖRNEN.
Det låg en egendomlig blandning av löjlighet och högtidlighet över denna scen. Odjuret fortsatte sina rullande och, som det tycktes, outtröttliga rörelser, om än dess lustiga försök att efterhärma Davids melodier upphörde i samma ögonblick som denna rymde fältet. David hade uttalat de nyssnämnda orden på sitt modersmål, och det föreföll Heyward som om någon dunkel mening låg under dem, om han än icke kunde finna någon ledtråd till upptäckande av det, varpå de syftade. Emellertid gjorde hövdingen ett hastigt slut på alla gissningar om denna sak, i det han steg fram till den sjukes säng och gav hela hopen av kvinnliga besökande, som hade skockat sig där för att få bevittna främlingens skicklighet, en vink att avlägsna sig. När de hade gått sin väg, pekade han på sin medvetslösa dotter och sade:
»Må nu min broder visa sin makt.»
Då Heyward fick en så otvetydig uppmaning att verkställa de förrättningar, som tillhörde hans föregivna yrke, befarade han, att minsta dröjsmål kunde medföra fara. Han försökte därför samla sina tankar och beredde sig att företaga de egendomliga besvärjelser och otympliga ceremonier, bakom vilka de indianska trollkarlarne dölja sin verkliga okunnighet och vanmakt. Det är emellertid mer än sannolikt, att han i det förvirrade tillstånd, vari hans tankar befunno sig, snart skulle ha begått något misstänkt om ej rent av olycksdigert misstag, såvida inte hans försök redan i början hade avbrutits genom ett argt brummande av fyrfotingen. Tre särskilda gånger förnyade han sina försök att fortsätta och lika ofta möttes han av samma oförklarliga motstånd, i det varje avbrott föreföll häftigare och hotfullare än det föregående.
»De kloka männen äro måna om sin makt; jag går», sade huronen. »Broder, denna kvinna är hustru till en av mina tappraste unga män; handla därför rättrådigt mot
