gade av och an på sitt vanliga oroliga sätt. I likhet med den sjuka kvinnans far betraktade Magua den ett ögonblick skarpt liksom för att förvissa sig om dess beskaffenhet. Men han stod högt över sin stams simplare vidskepliga föreställningar, och så snart han kände igen besvärjarens välbekanta utstyrsel, beredde han sig med kallt förakt att gå förbi honom. En högljuddare och ännu mera hotfull brumning kom honom att åter stanna; men så tycktes han hastigt bli ense med sig själv om att inte vidare låta uppehålla sig och gick på beslutsamt. Djuret, som hade gått fram ett par steg, drog sig långsamt tillbaka för honom, tills det åter hann utgången, då det reste sig på bakbenen och piskade luften med framramarna, såsom dess vilda urbild brukar göra.
»Narr», utropade hövdingen på huronspråket, »gå och lek med barn och kvinnor, men lämna männen åt deras större visdom!»
Ännu en gång försökte han att gå förbi den förmodade gyckelmakaren, varvid han försmådde att ens för syns skull hota med kniven eller tomahåken, som hängde vid hans bälte. Plötsligen sträckte djuret ut sina armar eller, rättare sagt, sina ramar och omslöt honom med ett grepp, som i kraft skulle ha kunnat tävla med björnens beryktade famntag. Heyward hade med andlös spänning följt varenda rörelse å björnens, det vill här säga Falkögas sida. Först av allt släppte Heyward Alice, därpå tog han upp en bockskinnsrem, som hade begagnats omkring någon packe, och då han såg, att kunskaparen med sina järnmuskler höll fiendens båda armar fängslade vid sidorna, rusade han på denne och band honom ordentligt på stället. Armar, ben och fötter surrades väl tjugu varv med remmen på kortare tid än vi behövt för att omtala det. När den fruktansvärda huronen var fullkomligt fängslad, släppte kunskaparen sitt tag, och Heyward lade ned den ytterligt hjälplösa fången på rygg.
Under hela denna plötsliga och oväntade åtgärd hade visserligen Magua kämpat emot våldsamt, till dess han blev övertygad om att han hade råkat i händerna på en man med vida starkare muskler än han själv, men han hade inte låtit höra minsta utrop. Men när Falköga för att utan om-
