238
svep förklara sitt handlingssätt tog bort odjurets lurviga käftar och visade sina egna kärva och allvarsamma drag för huronens blick, svek självbehärskningen denne så pass, att han tillät sig yttra det sedvanliga:
»Hugh!»
»Jo jo, nu har du återvunnit din tungas bruk», sade hans orubbliga besegrare, »men för att du inte må begagna den till vårt fördärv, måste jag ta mig friheten täppa till munnen på dig.»
Då ingen tid var att förlora, vidtog kunskaparen genast detta nödvändiga försiktighetsmått och när han försett indianen med munkavle, kunde hans fiende väl anses försatt ur stridbart skick.
»Vilken väg kom den avgrundsanden in?» frågade Falköga. »Inte en själ har gått förbi mig, sedan ni lämnade mig.»
Heyward pekade på den dörr, genom vilken Magua hade kommit in men som nu erbjöd för många hinder för en hastig flykt.
»Tag då med den unga kvinnan» sade kunskaparen; »vi måste skynda till skogen genom den andra utgången.»
»Det är omöjligt», sade Heyward, »hon är överväldigad av fruktan, hon är hjälplös. Alice, min egen älskade Alice, försök att behärska dig, nu är ögonblicket inne att fly! Nej, det är fåfängt; hon hör mig, men är inte i stånd att följa med. Gå, min hederliga, ädla vän, rädda er och lämna mig åt mitt öde!»
»Varje spår har sitt slut och varje olycka sin lärdom», svarade kunskaparen. »Se där, svep in henne i de här indiankläderna, hölj hennes lilla person. Nej, den där foten har inte sin like i vildmarken, den skulle förråda henne. Allt, varenda smula. Tag henne nu i era armar och följ med. Lämna resten åt mig.»
Heyward tog Alices lätta kropp på sina armar och följde tätt efter kunskaparen. När de kommo till den lilla dörren av bark, förkunnade ett sorl av röster utanför, att den sjukas anhöriga och vänner stodo samlade kring stället och tåligt väntade på att få komma in igen.
»Om jag öppnar munnen för att tala», viskade Falköga, »kommer min engelska, som är en vit mans äkta språk, att
