upplysa de kanaljerna om att en fiende befinner sig ibland dem. Ni måste ge dem er rotvälska till livs, major, och säga, att vi ha stängt in den onda anden i grottan och nu ta kvinnan med oss till skogen för att söka stärkande rötter. Anlita all er list, ty det här är ett lovligt företag.»
Dörren öppnades nu på glänt, som om någon utanför lyssnade till vad som försiggick därinne, varför kunskaparen måste upphöra med sina råd till Heyward. Ett argt brummande drev ögonblickligen lyssnaren tillbaka, varpå kunskaparen djärvt kastade upp barkstängslet och gick ut, i det han fortfor att spela björn. Heyward följde honom tätt i hälarna och befann sig snart mitt i en klunga av omkring tjugu oroliga anhöriga och vänner till den sjuka.
Hopen drog sig tillbaka litet och tillät fadern och en annan indian, som tycktes vara kvinnans man, att närma sig.
»Har min broder drivit bort den onde anden?» frågade den förre. »Vad har han i sina armar?»
»Ditt barn», svarade Heyward allvarligt. »Sjukdomen har gått ut ur henne och är instängd i klippan. Jag tar nu kvinnan med mig bort för att stärka henne mot vidare anfall. Hon skall åter vara i den unga mannens hydda, när solen kommer tillbaka.»
När fadern på huronspråket återgivit meningen med främlingens ord, tillkännagav ett undertryckt sorl den belåtenhet, varmed denna underrättelse mottogs. Hövdingen själv gav Heyward en vink att fortsätta, varpå han högt med stadig röst och stolt hållning sade:
»Gå! Jag är en man och skall gå in i klippan för att bekämpa den onde.»
Heyward hade med glädje efterkommit vinken och redan tagit ett par steg, då dessa oroväckande ord hejdade honom.
»Är min broder vansinnig, är han grym?» utropade han. »Han skall möta sjukdomen, och den skall tränga in i horom, eller också skall han driva ut sjukdomen, och den skall jaga efter hans dotter till skogen. Nej, mina barn, vänten utanför och slån ned anden med klubbor, om han visar sig. Han är slug och skall därför begrava sig i berget, när han ser hur många som äro beredda att bekämpa honom.»
