Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/244

Den här sidan har korrekturlästs

240

Denna egendomliga varning hade åsyftad verkan. I stället för att gå in i grottan drogo fadern och mannen sina tomahåker och intogo sina platser för att vara beredda på att utkräva hämnd på den sjukas inbillade plågoande, medan kvinnorna och barnen i liknande avsikt bröto grenar av buskarna eller togo upp stenflisor från klippan. I detta gynnsamma ögonblick försvunno de föregivna besvärjarna.

På samma gång Falköga hade satt sin lit till indianernas vidskepliga föreställningar, var han likväl icke okunnig om, att de klokaste bland hövdingarna snarare fördrogo än själva delade dem. Han insåg mycket väl, hur dyrbar tiden var under för handen varande omständigheter och att minsta anledning till misstanke skulle kunna bli olycksdiger för flyktingarna. Han valde därför den stig, som han ansåg minst uppmärksammad, och snarare strök förbi byns utkanter än gick in i den. Nattens tystnad började redan sänka sig över en så händelserik och betydelsefull aftons larm och oro.

Alice upplivades av den friska luftens inverkan, och då hon snarare hade varit kroppsligt än själsligt försvagad, behövde hon ingen förklaring över det som hade försiggått. När de hade hunnit in i skogen, bad hon att få gå själv, och Heyward efterkom hennes begäran, hur gärna han än skulle ha velat fortfara att bära sin ljuva börda.

När kunskaparen ansåg, att man hade kommit på tillräckligt avstånd från hyddorna, sade han:

»Den här stigen för er till älven. Följ dess norra strand, tills ni komma till ett fall; gå sedan uppför kullen på höger hand, så få ni se det andra folkets eldar. Dit måste ni bege er och begära skydd; äro de äkta delawarer, så äro ni i säkerhet. Att just nu företaga någon längre flykt med det unga fruntimret är omöjligt, ty huronerna skulle följa våra spår och ta våra skalper, innan vi hunnit ett dussin mil. Gå nu, och försynen vare med er!»

»Och ni?» frågade Heyward förvånad. »Inte skiljas vi väl här?»

»Huronerna hålla delawarernas stolthet fången, den siste av mohikanernas ädla blod är i deras våld», varade kunskaparen. »Jag går för att se till vad som kan göras för honom. Hade de tagit er skalp, major, skulle en av