Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/256

Den här sidan har korrekturlästs

252

ligare anspråk på den aktning, som aldrig nekades dem, som ansågos rubbade till förståndet. Den lilla hopen av indianer drog sig mangrant tillbaka och lät, som de trodde, besvärjaren och hans av en ande besatta medhjälpare gå vidare.

Det fordrades mer än vanlig själsstyrka hos Unkas och kunskaparen för att, när de gingo förbi hyddorna, bibehålla den avmätta och lugna gång de hade iakttagit, i synnerhet som de genast märkte, att nyfikenheten hade vunnit överhand över fruktan därhän, att den förmått vaktarna att gå fram till hyddan för att få se verkan av förtrollningen. Minsta obetänksamma eler otåliga åtbörd å Davids sida skulle kunna förråda dem, och likväl var det alldeles nödvändigt att vinna tid för att betrygga kunskaparens flykt. Det högljudda oväsen, som denne ansåg klokast att fortsätta, lockade många nyfikna åskådare till de olika hyddornas dörrar, när de gingo förbi, och en eller ett par gånger gick en krigare med bistert utseende tvärs över deras väg, därtill driven av vidskepelse eler vaksamhet. Men ingen lade några hinder i vägen för dem, den sena timmens mörker och djärvheten i företaget visade sig vara deras förnämsta bundsförvanter.

Flyktingarna hade hunnit utom byn och närmade sig nu hastigt skogens skydd, då ett högljutt och långdraget skrik hördes från hyddan, där Unkas hade suttit fängslad. Mohikanen reste sig skyndsamt på benen och skakade sitt lurviga omhölje, liksom om det djur han föreställde stod i begrepp att göra någon förtvivlad kraftansträngning.

»Stopp, låt dem tjuta på nytt» sade kunskaparen och fattade sin vän i axeln. »Det där var bara ett uttryck av förvåning.»

Han behövde inte vänta länge, ty i nästan ögonblick fylldes luften av ett mångstämmigt tjut, som spred sig över byns hela utsträckning. Unkas kastade nu av björnhuden och trädde fram i sin egen vackra och välformade gestalt. Falköga klappade honom lätt på axeln och skyndade framåt.

»Må nu de djävlarna följa oss i spåren», sade kunskaparen, i det han drog fram två bössor med allt deras tillbehör från en buske och svängde Hjortbane, på samma gång