han räckte Unkas det andra vapnet. »Två åtminstone av dem skola göra det till sitt fördärv.»
Med bössan i handen, såsom jägare bruka, när de hålla sig färdiga för villebrådet, rusade de på och hade snart försvunnit i skogens dystra mörker.
XXIV.
MAGUAS HÄMNDPLANER.
Nyfikenheten hos de utanför Unkas' fängelse sig uppehållande vildarna hade, såsom vi redan sett, övervunnit deras fruktan för besvärjarens andedräkt. De smögo sig försiktigt och med häftigt klappande hjärta till en springa genom vilken det svaga eldskenet glimmade. En god stund togo de Davids gestalt för att vara deras fånges, men just den händelse, som Falköga hade förutsett, inträffade. Trött av att hålla sin långa persons extremiteter så nära tillsammans, lät sångaren sina nedre lemmar småningom sträcka ut sig, tills en av hans missbildade fötter rent av kom i beröring med eldbränderna och sköt undan dem. Först trodde huronerna, att delawaren hade blivit på detta sätt vanställd genom trolldom; men när David, som inte visste av att man iakttog honom, vände på huvudet och visade sitt enfaldiga, milda ansikte i stället för fångens stränga och stolta drag, var det till och med för en indians lättrogenhet omöjligt att längre hysa något tvivel. De rusade alla på en gång in i hyddan, lade utan krus händerna på sin fånge och upptäckte ögonblickligen bedrägeriet. Då upphävdes det skrik, som först hördes av flyktingarna. Det åtföljdes av de ursinnigaste och mest förbittrade yttringar av hämndlystnad. David, som var orygglig i sitt beslut att betäcka sina vänners återtåg, måste nu tänka, att hans sista stund var inne. Berövad sin bok och sin stämpipa, måste han lita på sitt minne, som sällan svek honom i dylika fall. Med högljudd, lidelsefull röst stämde han upp en melodi och sökte utjämna sin väg till en annan värld genom att sjunga första versen
