260
han bar på armar och hals och klingandet av de små klockor, som sutto i en krans kring hans hjortskinnsmockasimner. Under det han skred fram, hälsade han med många artiga åtbörder de män han gick förbi, varemot han underlät att ägna kvinnorna någon uppmärksamhet, liksom om han icke ansåg deras gunst av någon vikt för den angelägenhet han nu hade för händer. När främlingen hade hunnit fram till den grupp, där den för alla gemensamma stolta uppsynen tydligt gav tillkänna, att de förnämsta hövdingarna voro samlade, stannade han, och då sågo delawarerna, att den smidiga och raka gestalt, som stod framför dem, var den välbekanta huronhövdingen Le Renard subtil.
Han mottogs på ett allvarsamt, tyst och försiktigt sätt. De krigare, som stodo främst, stego åt sidan och öppnade väg för deras berömdaste talare, en man som kunde alla språk, som talades bland infödingarna i norden.
»Den vise huronen är välkommen», sade delawaren på maquaernas tungomål. »Han har kommit för att äta sin succotash[1] med sina bröder från sjöarna.»
»Han har det», svarade Magua, i det han böjde på huvudet med en värdighet, som hade kunnat anstå en österländsk furste.
Hövdingen sträckte ut armen och fattade den andre kring handleden, varpå de åter utbytte vänliga hälsningar. Därpå inbjöd delawaren sin gäst att träda in i hans egen hydda och dela hans morgonmåltid. Inbjudningen mottogs, varpå de båda krigarna, som åtföljdes av tre eller fyra bland de äldre männen, lugnt avlägsnade sig och lämnade kvar den övriga delen av stammen, som brann av nyfikenhet att få veta skälet till ett så oväntat besök men likväl icke genom minsta åtbörd eller ljud förrådde någon otålighet.
Under den nu följande korta och enkla måltiden fördes samtalet med yttersta försiktighet och rörde sig uteslutande kring tilldragelserna under den jakt, vari Magua så nyligen hade deltagit. Det skulle ha varit omöjligt även för den mest fulländade världsman att bättre än vad Maguas
- ↑ En maträtt bestående av grön majs och bönor kokade tillsammans.
