264
de fingo nu en vink om att deras blivande handlingar skulle komma att följas med vaksamhet och misstro. Det behövdes ingen djup insikt i förhållandet mellan orsak och verkan för att förutse, att en sådan sakernas ställning helt säkert skulle visa sig i hög grad fördärvlig för alla deras kommande företag. Deras avlägsna byar deras jaktmarker och hundratals kvinnor och barn tillika med en väsentlig del av deras stridskrafter befunno sig i själva verket inom det franska områdets gränser. Följaktligen mottogs också denna oroande underrättelse med öppet ogillande om inte med bestörtning.
»Må min fader se mig i ansiktet, han skall där inte upptäcka någon ändring», sade Hårdhjärta. »Det är sant att mina unga män inte drogo ut på krigsstigen, ty de hade drömmar, som sade dem, att de ej borde göra det. Men de älska och vörda den store vite hövdingen.» .
»Skall han tänka så, när han hör, att hans största fiende erhåller föda i hans barns läger, när han får veta, att en blodig yengee röker vid deras eld, att det blekansikte, som slagit så många av hans vänner, går in och ut bland delawarerna. Nej, min store fader i Kanada är ingen narr.»
»Var är den yengee, som delawarerna frukta?» svarade Magua. »Vem har slagit mina unga män och vem är min store faders dödsfiende?»
»La longue Carabine.»
Delawarekrigarna studsade vid det välbekanta namnet och deras häpnad visade, att de nu först fingo veta, att en bland fransmännens indianska bundsförvanter så vitt beryktad man befann sig i deras våld.
»Vad menar min broder?» frågade Hårdhjärta i en ton, vars förvånade uttryck skarpt stack av mot den röda rasens vanliga likgiltighet.
»En huron ljuger aldrig», svarade Magua kallt, i det han lutade huvudet mot hyddans vägg och drog sin lätta mantel över sitt bruna bröst. »Må delawarerna räkna sina fångar, och de skola bland dem finna en, vars skinn varken är rött eller vitt.»
En lång och tankediger tystnad uppstod. Därpå rådgjorde hövdingen avsides med sina kamrater, och bud-
