Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/269

Den här sidan har korrekturlästs
265

bärare skickades ut för att sammankalla åtskilliga andra av stammens mest framstående män.

Allt eftersom krigare efter krigare steg in, erhöll var och en i sin tur del av den viktiga underrättelse, som Magua nyss hade meddelat. Den överraskade minen och det vanliga, låga utropet voro gemensamma för dem alla. Nyheten spreds från mun till mun, till dess hela lägret råkade i häftig rörelse. Man glömde allting annat i sin förvåning över den hatade fiendens djärvhet.

När upphetsningen i någon mån hade lagt sig, beredde sig de äldre männen till en allvarlig överläggning om de åtgärder, som stammens ära och trygghet fordrade under så ömtåliga och kinkiga omständigheter. Under all denna rörelse och mitt i den allmänna förvirringen hade Magua ej blott bibehållit sin plats utan även den ställning han ursprungligen hade intagit mot hyddans vägg, där han stannade kvar lika orörlig och till utseendet lika oberörd, som om han icke hade någon anledning att bekymra sig om utgången. Men icke en enda antydan om delawarernas avsikter undgick hans vaksamma ögon och öron. Med sin fullkomliga kännedom om det folks natur, som han hade att göra med, gissade han på förhand varje åtgärd, som de beslöto att vidtaga, och man kan nästan säga, att han i många fall kände deras avsikter, innan de kände dem själva.

Delawarernas rådplägning var kort. När den var slut, gav en allmän livaktighet tillkänna, att den genast skulle efterföljas av en högtidlig och formlig församling av hela folket. Då sådana större möten voro sällsynta och endast sammankallades vid tillfällen av största vikt, visste den sluga huronen, som fortfarande satt för sig själv, en listig och av mörka tankar uppfylld iakttagare av allt som försiggick, att alla hans planer nu måste komma till avgörande. Han lämnade därför hyddan och gick tyst fram till den plats framför lägret, där krigarna redan hade börjat samla sig.

Det torde ha dröjt en halvtimme, innan alla, kvinnor och barn inberäknade, befunno sig på sina platser. Men när solen sågs stiga upp över topparna av det berg, vid vars fot delawarerna hade slagit läger, hade de flesta tagit plats, och då hennes strålar bröto fram genom den rad av träd,