272
mot Magua, synbarligen lika lätt som om den hade varit ett vassrör, »ja, huron, jag kunde fälla dig nu, och ingen makt på jorden skulle kunna hindra den gärningen! Den i luften svävande höken är inte säkrare på duvan än jag i detta ögonblick är på dig, ifall jag ville skicka en kula i ditt hjärta. Och varför skulle jag inte göra det? Varför! Jo, därför att min färgs anlag förbjuder mig det och därför att jag skulle kunna bringa olycka över svaga och oskyldiga varelsers huvuden. Om du känner någon, som kallas Gud, så tacka honom därför i din innersta själ, ty det har du orsak till.»
Kunskaparens lågande ansikte, vredesblixtrande ögon och liksom växande gestalt framkallade en känsla av hemlig bävan hos alla, som hörde honom. Delawarerna höllo andan i spänd väntan; men fastän Magua själv misstrodde sin fiendes självbehärskning, förblev han lika orörlig och lugn, där han stod inkilad i hopen, liksom fastväxt på den farliga platsen.
»Gör det bättre», upprepade den unga delawaren vid kunskaparens sida.
»Vad skall jag göra bättre, vad — vad?» utropade Falköga, som fortfarande i vredesmod svängde bössan över sitt huvud, fastän hans blick inte längre sökte Magua.
»Må den vita mannen träffa närmare målet, om han är den krigare han ger sig ut för att vara», sade den gamle hövdingen.
Kunskaparen skrattade, och denna gång högt — ett ljud, som på Heyward gjorde samma skräckinjagande verkan som om det hade varit ett övernaturligt läte — och lät därpå bössan tungt falla ned i sin utsträckta vänstra hand, varvid skottet lossades genom blotta stöten, som det tycktes, och kastade stycken av kärlet högt upp i luften och spred dem på alla sidor om stubben. Nästan i samma ögonblick hördes det skramlande ljudet av bössan, då skytten vårdslöst lät den falla till marken.
Det första intrycket av detta sällsamma uppträde var en djup, allt överväldigande beundran. Därpå gick genom hopen ett lågt men växande sorl, som slutligen svällde ut i toner, som förrådde en livlig motsägelse i åskådarnas åsikter. Medan somliga öppet uttryckte sin belåtenhet
