Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/280

Den här sidan har korrekturlästs

276

samma ansikten, liksom för att lämpa sina uttryck efter sina åhörares fattningsgåva. På Falköga kastade han en blick av aktningsfull fiendskap, på Heyward en av outsläckligt hat; Alices skygga gestalt bevärdigade han knappast med någon uppmärksamhet, men när hans blick träffade Coras stadiga, befallande och likväl älskliga uppsyn, dröjde den ett ögonblick på henne med ett uttryck, som det skulle vara svårt att beskriva. Uppfylld av sina egna mörka avsikter, tog han därpå till orda på Kanadas språk, som han väl visste, att de flesta av hans åhörare förstodo.

»Den ande, som skapade människorna, färgade dem olika», började den sluge huronen. »Somliga äro svartare än den tröga björnen. Dessa sade han skulle vara slavar, och han befallde dem att arbeta för evigt liksom bävern. När sommarvinden blåser, kunna ni höra dem stöna högre än de bölande bufflarna utefter stränderna av det stora salta vattnet, där de stora kanoterna komma och fara med dem i hela hjordar. Somliga skapade han med ansikten vitare än hermelinen i skogarna och befallde dem att vara handelsmän, hundar åt sina kvinnor och vargar för sina slavar. Han gav dessa människor duvans egenskaper, vingar som aldrig tröttna, ungar talrikare än löven på träden och en glupande hunger, som skulle kunna uppsluka jorden. Han gav dem ett tungomål liknande vildkattens falska lock, hjärtan som kaniners, svinets men ej rävens slughet, och armar längre än älgens ben. Med en tunga täpper en sådan man till indianernas öron, hans hjärta lär honom att lega krigare för att utkämpa hans strider, hans list säger honom, hur han skall samla ihop jordens goda, och hans armar omsluta landet från det salta vattnets stränder till den stora sjöns öar. Hans glupskhet gör honom sjuk. Gud gav honom nog, och dock vill han ha allt. Sådana äro blekansiktena.

»Somliga skapade den Store Anden med skinn mera glänsande och rödare än solen där», fortfor Magua, i det han uttrycksfullt pekade uppåt mot det matta himlaljuset, som strävade att genomtränga töcknet vid horisonten. »Dessa skapade han efter sitt eget sinne. Han gav dem denna ö, sådan han gjort den, betäckt med träd