278
sikte och allas ögon liksom med en gemensam rörelse mot den vördnadsvärde Tamenund. Från det ögonblick, då patriarken intog sin plats, tills nu hade han icke öppnat munnen, ja knappast visat något livstecken. Han hade suttit nedböjd av svaghet och till utseendet omedveten om, vilka som omgåvo honom under hela det inledande uppträdet, då kunskaparen så tydligt lade sin skicklighet i dagen. Men vid de fint avvägda tonfallen i Maguas röst hade han visat tecken till medvetande, och ett par gånger hade han till och med lyft upp huvudet liksom för att lyssna. Men när den förslagne huronen talade om hans folk och nämnde dess namn, lyftes den gamla mannens ögonlock och han blickade ut över hopen med det slöa, meningslösa uttryck, som man skulle kunna tänka sig hos en gengångare. Därpå gjorde han ett försök att stiga upp, och med tillhjälp av sina följeslagare lyckades han intaga en ställning, som var befallande genom sin värdighet, fastän han stapplade av svaghet.
»Vem kallar på lenapernas barn?» sade han med djup strupröst, som blev hemskt hörbar i hopens andlösa tystnad. »Vem talar om svunna ting? Blir ej av ägget en mask, av masken en fluga, som förgås? Varför förtälja för delawarerna om det goda, som flytt? Bättre att tacka Manitu för det, som återstår.»
»Det är en wyandot», sade Magua, i det han trädde närmare den enkla estrad, på vilken den andre stod. »En vän till Tamenund.»
»En vän!» upprepade den vise, på vars rynkade panna ett mörkt moln lade sig och gav hans uppsyn litet av den stränghet, som hade gjort hans blick så fruktansvärd i hans krafts dagar. »Äro mingoerna herrar över jorden? Vad söker en huron här?»
»Rättvisa. Hans fångar äro hos hans bröder, och han kommer för att hämta sin tillhörighet.»
Tamenund vände huvudet mot en av dem, som stödde honom, och lyssnade till den korta förklaring denne gav. Därpå vände han sig åter mot den rättsökande och betraktade honom ett ögonblick med djup uppmärksamhet, varpå han sade i låg och motvillig ton:
