provins. Han sade sig vara av den gode, och rättrådige Tamenunds blod. Då sade den vite mannen: ’Gå! För din faders skull är du fri’. Kommer du ihåg namnet på denna engelska krigare?»
»Jag kommer ihåg», svarade patriarken med det sällsamma minne, som är utmärkande för mycket hög ålder, »att när jag var en lekande gosse, stod jag på havsstrandens sand och såg en stor kanot med vingar vitare än svanens och bredare än många örnars komma från den uppgående solen…»
» Nej, nej, jag talar inte om så långt avlägsna tider, utan om en ynnest, som en av de mina bevisade en anhörig till dig så nyligen, att din yngste krigare kan minnas det.»
»Var det när yengees och holländare kämpade om delawarernas jaktmarker? Då var Tamenund en hövding och lade först bort bågen för blekansiktenas blixt…»
»Nej, inte ens då på många, många år när», avbröt Cora åter. »Jag talar om något som hände i går. För visso har du inte glömt det.»
»Det var inte längre sedan än i går som lenapernas barn voro herrar över världen», återtog den gamle med rörande känslofullhet. »Det salta vattnets fiskar, fåglarna, vilddjuren och mingoerna i skogarna erkände dem för sagamorer.»
Cora sänkte ångestfullt huvudet i sin besvikenhet och kämpade under ett bittert ögonblick med sin smärta. Därpå lyfte hon upp sitt ädla ansikte och sina strålande ögon och fortfor i en ton, som knappt var mindre genomträngande än patriarkens överjordiska röst:
»Säg mig, är Tamenund fader?»
Den gamle mannen såg ned på henne från sin upphöjda plats med ett välvilligt småleende över sina härjade drag; därpå blickade han långsamt över hela församlingen och svarade:
»Ja, för ett folk.»
»För egen del begär jag ingenting. Liksom förhållandet är med dig och de dina, vördnadsvärde hövding, har mina förfäders förbannelse återfallit tungt på deras barn», återtog hon, i det hon krampaktigt tryckte händerna mot hjärtat och lät sitt huvud sjunka ned, så att hennes glödande
